Vandring till Trsat

Det är den sista kvällen i Rijeka och ett åskväder drar in över staden med muller och flammande blixtar. Genom fönstren tränger regnlukten in. Jag tänker tillbaka min vandring upp till Trsat (Eva och Miki hade annat för sig). Egentligen hade jag bara tänkt gå mer än de första femtio eller hundra trappstegen upp på berget mot madonnan av Trsats helgedom.

Men så fortsatte benen av sig själva bit för bit utan någon plan från min sida. Då och då satte jag mig och torkade svetten ur pannan. Dagen var varm och stegen många, över femhundra, tror jag. Utsikten blev mäktigare och mäktigare. Jag såg Kvarnervikens vatten under mig och Istriens berg höjde sig i fjärran. Jag tänkte på fjolårets vandring på Učka med Vesna och Miki.

Till slut nådde jag kyrkan och steg in i den. Jag vet inte om bilden egentligen visar det, men kyrkorummet är ganska dunkelt och taket verkar mycket lågt. Jag liksom kröp in i en ficka. Där tog jag en förbjuden bild, som väl just därför visar något annat.

Jag gick ut igen och vidare upp till borgen och såg ut över en annan kyrkas tak och ännu vidare ut över Kvarnerhavet, Istrien och kanske Cres.

Och jag såg också floden Rječinas gröna orm ringla genom Rijeka.

På den lilla konoban, där jag åt en underbar måltid, läste jag att namnet ”Trsat” har keltiskt ursprung och att det betyder något i stil med ”flod som slår sig ut ur klippan”. Kelterna är Europas djupa blodomlopp.

Kommentera