Författare: Bodil Z

Idag blåser en vild och iskall ”bura” och även om himlen är så blå som en himmel kan bli och solen så klar som man kan önska, är det en kamp att gå ut och ”promenera”. Men om man biter ihop så går det och Miki har ju sin päls och sin sega kraft innanför denna päls, så han strävar framåt obekymrad och stark.

Längs Pašmanska hade vi sol hela tiden och också längs den namnlösa lilla vägen bredvid eller nedanför Slavonska. Jag såg en katt ligga och sola på en bädd av löv, kanske skyddade buskarna omkring mot vinden. Miki låtsades inte se den eller så var han så upptagen av annat att katten inte fanns för honom.

Vi gick förbi det hus som jag brukade kalla för ”Katthuset” på den tiden när det bodde ett gäng smutsvita katter där. Nu verkar ingen bo där och taket blir allt bräckligare och allt mer perforerat. Under de första åren här tror jag bara det fattades några tegelpannor. Bit för bit vittrar huset och ändå är det vackert. Det ser ut som jag tycker att hus ska göra.

På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.

Dessa dagar är härliga och solgenomlysta och himlen är hög och blå, men så fort solen viker undan mot kvällningen kryper kölden in i märg och ben. Nyss kom Miki och jag hem från en eftermiddag på stan och nu är det skönt att värmen här fungerar och jag har en skål het soppa framför mig. Steph är här från Milano och Muggs är med, så Miki fick hundsällskap också. Toma lyckades hålla ihop hundansiktena till fotografering.

Vi satt vid ett soligt bord på Trg Kerempuha på ”hyllan” ovanför Dolac. Vi drack kuhano vino och gemišt och pratade om tillvarons mysterier och lite om Vesnas smycken…

Bakom oss reste sig en vackert brandröd husvägg med en smäcker lykta monterad på hörnan och i fjärran stack en av domkyrkospirorna upp i det blå.

Solen lyser klar och Miki och jag använde förmiddagen till en lång runda till moskén och vidare. När vi kom fram till moskéområdet märkte jag några förändringar, ja, det är ett tag sedan vi gick här, kanske ett halvår. Nya höga stängsel har kommit upp runt idrottsplatsen Nur och det inhägnade området har förstorats. Det var lite svårt att hitta en passage där vi kunde gå igenom.

Överallt skyltar med överstrukna hundar, kanske bröt vi mot någon regel, jag vet inte. Jag såg en ny stor parkeringsplats utanför moskén och ändå var det fullt med bilar längs gatorna omkring. Ja, det är fredag.

De flesta vi mötte var män i små grupper, troligen på väg till moskén. När jag tänker efter nu så såg jag nog inga kvinnor alls utom en tiggerska som satt vid den lilla vägen som för rakt fram mot moskén. Miki var nyborstad och såg lugn och värdig ut och jag tänkte på den där gången när han smet in i moskéns sidobyggnad. Paniken och det lyckliga slutet. Han är nog den enda hunden som varit därinne.

Nu är kvällen här och jag sitter och brottas med en passage i min Hoffmann-översättning: ”I jordelivets maskerad kan ofta den inre varelsen blicka ut genom masken med lysande ögon och därvid känna igen det besläktade och på sätt hade det nu skett att vi tre egendomliga människor där i källaren hade varseblivit och känt igen varandra.” Ja, eller? Solen gick för en stund sedan ner bakom tallen i ”parken”.

Nu är det svart utanför fönstret och till min glädje hörs inga ”petarde”, så kanske blir kvällen lugn och fri från fula grova ljud. Dagen har varit klar och solig men skuggorna är vintermässigt långa, så det gäller hela tiden att vara på rätt plats. Någon gång vid middagstid prickade vi in en stund när solstrimman löpte över Darkos terrass, Đurđica, Miki och jag. Hajdi var hemma och vilade en skadad sena. Vi människor lät samtalet fara än hit än dit. Đurđica berättade att Goethe en gång ridit sig själv till mötes, i en skog, tror jag det var. Den enda skillnaden mellan honom själv och gengångaren hade varit klädedräkten och en kort tid senare hade Goethe skaffat sig en dräkt efter gengångarens förebild. Solen sken på kaffekopparna och vattenglasen och vi tyckte att det var bra, det där med dräkten alltså. Jag berättade om de sköra tunna lerkärlen från utgrävningsplatsen vid Walsingham som Sebald beskriver så intensivt, om hur de två fot under markytan hållit stånd mot både plogbillar och framstormande härar medan ”stora hus och palats och molnshöga torn hade sjunkit samman och vittrat sönder”. Ja, och så kom vi i vårt samtal till en resa till Amsterdam en gång för länge sedan där Đurđica och hennes man en dag hade besökt ett stort konstmuseum och hon berättade hur hon hade fastnat framför en målning och inte kommit vidare. Den föreställde en skål med frukt, men det var inte fruktskålen utan damastduken under den som förhäxat henne. Hon hade tydligt känt tygets struktur genom bilden. ”Jag vet inte vem som målat tavlan eller vad tavlan heter, men jag skulle genast känna igen den, även om det kanske är fyrtio år sedan”, sa hon. Just då kom Davor, taxichauffören som bjudit oss på en låda sardeller till kaffet strax före jul, och samtalet bytte spår. Men solstrimman var kvar ännu en stund.