Författare: Bodil Z

Det enda jag bryr mig om är världens litenhet, allt det stora kan bort. Igår och idag har vi haft ett tunt blekt solljus som givit rundorna i parken en svag glans, men höjdpunkterna har varit mötena med de två hundflickorna (Bollen och Totten kallar jag dem i hemlighet – de heter antagligen Lola och Luna eller något sådant) som går sina varv klädda i värmande tröjor tillsammans med sin buttert vänlige husse. Miki tycker om dem och särskilt Bollen brukar han hälsa noga på. Igår frågade jag husse om jag fick ta några bilder ”för att de är så söta” och han muttrade något jakande. Och så blev den här lilla bildserien till.

Annars har jag köpt fem kilo mandariner (det var den minsta mängden mannen med den Dubrovnik-registrerade bilen kunde tänka sig att sälja) och hittills har jag inte hittat någon som vill dela dem med mig, så jag äter mandariner. Dessutom köpte jag en flaska ren saft av nar (granatäpple) och den är så där kärvt god som bara den äkta saften kan vara. Nej, inga tillsatser och ingen bild. Inte nu i alla fall.

Det som har hänt idag är att det har snöat. Miki och jag har gått runt i snön och jag har kastat pipbollar och sedan snöbollar och Miki har hämtat dem han tyckte var värda att hämta.

Jag ser att han tycker det är roligt med snön, men också att han ser en risk i den. Han har ju sina erfarenheter från livet på gatan och han plockar gång på gång bort snön som fastnar i krullet på tassar och ben. Han vet saker…

Jag vet inte vad jag ska säga. Lev Hrytsyuk är död och jag förstår ingenting. Vi talade med varandra i somras mellan Lviv och Zagreb och han hjälpte mig mycket då jag befann mig i min djupaste kris. Jag var mitt i all min ångest så glad över att vi hade återknutit kontakten efter ett långt – "tillfälligt" – uppehåll. Jag minns nu de många ukrainska dikterna vi översatte tillsammans (här under pausträdet kan ni hitta många av våra gemensamma försök). Ja, det var han som översatte och jag var med vid putsen. Bilotserkivets, Andruchovytj och flera andra poeters verk mötte jag genom honom. Det här är så obegripligt. Bland det sista jag nu skickade honom var Eva Runefelts "Påminnelsefågeln". Och jag vet att han läste den. Allt är så sorgligt.

Jag läser nu den här för Lev:

Påminnelsefågeln

Kommer så det lilla ovala
urtida skelettet
klätt i fjädrig flykt, anropad
av de döda:

”Här är jag
ett ögonblick”

Att närma sig gör fågeln
med uppdraget att någon
haka loss ur gravitationen

Sorgens vita eufori
att allt förnimma utan
åtskillnad, att gå vill
Ett svävande ont
är tjärsorgen för fågelnäbb
att kvickt bryta en bit,
blåsa i öppningen in
den dödas doft och avvika

Under en lång, obestämt lång, tid har vi gått runt i en tung fuktkall dimma, men så igår kom solen tillbaka, inte värmen egentligen, men solen och det är redan något stort. Miki och jag har gått mycket under dagarnas inte alltför många ljusa timmar och jag har vänt ansiktet mot solen så ofta jag har kunnat. Miki bryr sig mindre om sådant men här ser ni honom som ett solens barn.

Och de gula löven har fått lysa igen och fånga solljuset i sig och vi har gått i lövprasslet.

Imorse var vi med om ett spännande kattmöte vid en soptunna på Murterska. Lite mycket bilar på bilden, men jag kunde inte flytta dem. Miki fixerade katterna och kopplet var hårt spänt.