Författare: Bodil Z

Medan jag sitter med mina översättningar så sysslar Miki med sitt. Han kan vila i mycket fantasifulla ställningar och han vet att världen ofta gör sig bäst uppochner. Han är min läromästare.

Så, nu har jag raderat allt det jag nyss skrev om vad som händer i mediavärlden, denna värld med ränder i larvigt och grymt. Det är ett mönster jag vill glömma, för nej, jag känner mig inte förpliktigad att älta den. Livet är svårt nog ändå, också när det är lite lättare. Jag tänker visa bilder från en lite kylig men vacker vårdag, den dag som nu går mot sitt slut. Ja, och så tänker jag säga något om vad jag gör eller tänker. Nyss for barnvisan ”Gåsa gåsa klinga” genom mitt huvud eller rättare sagt raden ”där gror löken”. Annars översätter jag Else Lasker-Schülers dikter och är nu en bit förbi hundra. Jag förstår inte hur det har gått till. Kanske är det för att Eva läser dem. Jag översätter också ”Der Schimmelreiter” och är ibland långt ute på vallarna med Nordsjöns vågor skummande omkring mig. Jag vet hur det luktar. Och så finns mina kommande recensioner eller rättare sagt så finns de inte, inte ännu. ”Armenien berättar” för mig över höga berg och djupa klyftor och färgen är granatäpplets och modus är ofta våld – nej, så kan man inte säga, men nu gjorde jag det. Mest bråttom är det med Merete Mazzarellas senaste – ännu inte utkomna – bok. Jag läser den med ett slags långsam snabbhet och jag tycker att jag känner igen mig, kanske mera i det jag tänker än i det som står där.

Men viktigast på dagarna är mina kvartersvandringar med min Miki Manojlović, den serbiske skådespelaren i hundgestalt. Čupavac. Krulltott.

Och himlens färg har också betytt mycket för den här dagen eller för mig den här dagen. Blåare går inte. Forsythian förtydligar det genom sin prunkande gulhet.

Plommonträdets vita blommor trängs nu ännu tätare än när jag sist sa att de tätnat. Till himlen.

Jag har än en gång försökt fotografera den där katten vi så ofta går förbi där den ligger under trollhasseln (om det är en trollhassel) bland alla primulorna. Men det gick inte så bra – ögonen försvann in i det vita ansiktet, fast fin är den ändå. Mikis ”kamtant” brukar förresten mata den.

Ja, och jag väljer cirkelformen och slutar hos min krullvän och säger ”Där sitta snälla barn och leka med gulläpplen. Där sitter du och där sitter jag.”