Radetzkys – diskreta – återkomst

Minns ni att jag en gång skrev om Radetzky och den tomma sockeln i Tivoli-parken i Ljubljana där han en gång stod staty, en sockel jag ibland gått förbi under mina besök i staden?

Så här skrev jag om detta för fyra år sedan:

°°°°°°°

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

°°°°°°°

Men igår skickade Igor mig den här bilden med förändringen. Jag frågade om det varit någon ceremoni. ”Vet inte, inget i pressen. Han bara var där, plötsligt.” Radetzky kom omärkligt in från historien genom en bakdörr. Jag vet vem som tryckte ner handtaget.

Miki och svanarna

Sommaren är tillbaka eller kanske har den börjat igen. Det ska tydligen bli mer och mer sommar den kommande tiden. Och jag vet ju vad jag tycker om: Sommar! I slutet av förmiddagen efter diverse barsittande tog Miki och jag spårvagnen till Jarun. Vi steg på vid Držićeva för att slippa byten och åkte sedan de 15-16 stoppen. Miki var lite otålig mot slutet och försökte gång på gång smita av, men jag var glad åt resan inte minst den där långa kurvan någonstans vid Studentski dom Stjepan Radić. Det känns som om man kommer särskilt långt just där. Vi steg av vid hållplatsen som heter Jarun (jag tror den hette något annat förut) och gick sedan längs Hrgovići ulica som leder vinkelrätt från spårvagnslinjen. Det är sommar men det är inte hett och det finns mycket träd längs gatan så vi gick i skuggan rakt fram mot sjön. Vi gick in genom en ingång där det stod att hundar måste ha koppel och vi var ju ”in regola” så inga bekymmer där. Efter att vi passerat en bro var vi framme på den ö jag brukar bada ifrån. Den har säkert ett namn, men just nu minns jag inte. Vi gick en bit under träden, en del är nog fruktträd, tills vi kom till ”min strand”. Runt om var det ett par gubbar som fiskade, men på passande avstånd. Jag tog fram den långa linan ur ryggsäcken och band Miki vid ett träd, en poppel kanske eller en al. Ja, och så gjorde jag sådant man gör när man tänker sola och bada. Framför oss i vattnet växte lite näckrosor och där utanför simmade svanarna.

Miki blev genast intresserad och även om han egentligen inte badar så klev han ganska långt ut i vattnet med ögonen på svanarna. Han tittade utmanande på dem.

Och de kände sig utmanade och en av dem simmade fram och väste ihållande och gjorde sedan en snäv gir. Miki kände att han är en jägare och tog några snabba skutt mot svanen som då tyckte att det var bäst att ge sig av.

Detta upprepades ett par gånger och då och då kände jag mig manad att ingripa, så jag drog in Miki i linan och skakade hotfullt handduken mot svanarna. En bit ifrån oss dök efter några timmar en man upp. Han klev lugnt ut i vattnet bland svanarna och simmade sedan med dem eller i alla fall ganska nära dem.

Själv var jag noga med att inte gå i när svanarna var i närheten. De hade säkert nupit mig om jag vågat mig på att simma bredvid dem. Miki tittade länge skeptiskt på mannen och svanarna.

En riktig morgon på Royal

Vi har för tillfället flyttat över till Royal för vår morgonfika, Miki och jag. Solen skiner bättre där och det är viktigt nu när morgnarna är svalare. Imorse när jag satt där och drack mitt kaffe och Miki låg under bordet och slappade kom plötsligt Hajdi med Đurđica runt hörnet och allt blev lek. Đurđica och jag höll stånd vid bordet medan hundarna gjorde sitt bästa för att riva ner det som gick. Luften var full av vildhet och glädje. En riktig morgon.

Käthe Kollwitz – Gerhart Hauptmann

I dagarna har Ola Svensson för förlaget Hastur givit ut ”Bahnwärter Thiel” av Gerhart Hauptmann i min svenska översättning.

Jag vill här med några få ord försöka mig på att klargöra varför jag så intensivt önskade mig Käthe Kollwitz’ kolteckning ”Frau mit totem Kind” (Kvinna med dött barn) för bokens framsida:

Käthe Kollwitz visar med bilden det sista stadiet i stegringen SORG FÖRTVIVLAN UPPLÖSNING. Moderns ansikte förlorar i bilden allt det som skiljer människan från andra jordevarelser och detta tycks gå in i det döda barnet. I Gerhard Hauptmanns novellistiska studie är det en far som i slutscenerna genomgår denna den bottenlösa smärtans upplösningsprocess.

En dag på stan

I den här nya tiden är jag mycket sällan in till stan, Sigečica ligger sedan ett och halvt år sedan längre bort ifrån centrum. Numera behöver jag ha en anledning för att ta mig in i stan. Igår hade jag en sådan: Miki och jag skulle träffa Đurđica på Dolac för att fira en händelse i det förflutna. Miki och jag tog spårvagnen till Branimirova för att sedan fortsätta till fots. Jag ville titta lite och från Glavni kolodvor svängde vi upp förbi Umjetnički Paviljon som stod där gul med skinande glashatt under den blå himlen.

Vad lite folk det är överallt, tänkte jag medan vi gick där. Några turister talade andra språk, men det var långt mellan dem och Zagrebborna verkade fortfarande vara någon annanstans, kanske vid havet. I parken Zrinjevac var det mycket få som satt i gräset. På ett hörn sålde en man rostade majskolvar.

Vi korsade Trg och gick uppför trapporna till Dolac. Jag såg att stånden där var färre än förr. Finns Amfora kvar, tänkte jag. Och tack och lov gjorde den det.

Det var ju där vi skulle träffa Đurđica. Amfora verkade faktiskt ha vuxit på ”allt annats” bekostnad! Det var svårt att hitta en plats och jag trixade länge innan jag fick fram ett någorlunda bra bord – Miki fick ju inte riskera att bli trampad. Och så kom Đurđica och efter en inte så kort stund lyckades vi beställa våra ”lignje” och ”trlje” med ”blitva” och vårt vin. Det var härligt att vara tillbaka igen.

Vi satt där länge och väl och Đurđica kom naturligtvis i samspråk med folk vid bordet intill och Miki fick besök av en fläckig taxflicka. Efteråt drack vi kaffe uppe på Kerempuh trg. Vi var nästan ensamma under parasollerna där. Till slut föreslog Đurđica att vi skulle gå till fots hem till Sigečica tillsammans och eftersom det inte var hett, bara soligt och varmt, tyckte jag att det var en bra idé och Miki var pigg och nosade sedan glatt på nästan allt vi gick förbi. Så småningom hamnade vi på Petrinjska, det var första gången för mig sedan jordbävningen.

Här har visst inget hänt sedan dess…