Författare: Bodil Z

Dom über einer Stadt – till Pappa

Bodil Z 2 kommentarer

Karl Friedrich Schinkels målning ”Dom über einer Stadt” visade Pappa mig för många år sedan. Jag hisnade inför tornens höjd och värmdes av kvällsljuset bortom bron. När det var dags att välja omslag till ”Magnetisören” var denna bild mitt förslag, för att jag tycker mycket om den, för att den passar till Hoffmanns höjder och stup och för att jag ville att Pappa skulle se den. Jag vet att han hann se bilden på bokens pärmar, men ingen vet om han kände igen den, men kanske gjorde han det ändå.

E.T.A. Hoffmann: Magnetisören och andra berättelser, Hastur 2021

°°
Ingen läsning är intensivare än översättandet. Aldrig kommer man närmare det skrivna än vid detta vändande och vridande på varje ord. Jag översätter alltid direkt, ofta utan att ens läsa meningen eller raden till slut. Årets våldsammaste läsupplevelse blev en berättelsesamling av E.T.A. Hoffmann, den tyska romantikens mest otyglade skapargestalt. Och min ”direktmetod” gör sig nog allra bäst i samspel med just Hoffmanns berättarkonst. Man är närmast hans ystert kusliga fantasivärld om man helt ovetande om slutet eller om nästa skakande uppenbarelse störtar nerför hans vindlande spiraltrappor mot den mörka underjorden.

De vertikala linjerna präglar texterna. Himlahöga smäckra torn sticker upp och hotfulla bråddjup skär genom skeendena. Hoffmann är själv en trollkarl och han kan i varje mening kasta om händelseförloppet och vända ut och in på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller störande fragmentarisk. Med andan i halsen rider läsaren fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. Och i tidens anda leker Hoffmann gärna med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande.

°°
(För ungefär en vecka sedan dök den här texten upp i Hufvudstadsbladets Bokextra.)

Claudio Magris – Alfabeti

Bodil Z

Under min tid i Trieste i augusti köpte jag en dag essäsamlingen ”Alfabeti” av Claudio Magris i boklådorna på Piazza Hortis. Jag började läsa i boken medan jag ännu var i Trieste, men skrev något gjorde jag inte förrän jag var tillbaka i Zagreb igen. Nu är det en vecka sedan min text publicerades i Hufvudstadsbladet och därför återvänder den till mig.

I den digra volymen ”Alfabeti” undersöker Claudio Magris i en rad essäer vad litteraturen, läsandet och skrivandet är. Han ställer på ett ofta lekfullt sätt frågor och låter sig själv eller andra besvara dem, och ibland är det någon annan som frågar. Boken börjar med barndomens äventyrsböcker av Salgari och hur läslusten väcktes och fortsätter sedan in i resonemang om vad som kan räknas som litteratur och om det går att undvika att sätta gränser utan att allt blir till ”ett pulver av detaljer”, men att gränserna också för till ”de stora glömda” som sedan måste få återfödas. Han rör sig likt en fjäril, från blomma till blomma, men längst bak i boken finns en tio sidor lång, tvåspaltig lista över författarnamn med sidhänvisningar (Tegnér, Esaias, 229).

Den första essän slutar med att en student i staden Xi’an frågar Magris vad man förlorar när man skriver. Om han svarar framgår inte, men han tänker: ”Modig kafkaartad fråga. Och när man läser?” Inte oväntat talar han i boken också om Bibeln och dess sinnliga språk och en fransk adelsdam hörs beklaga sig över att ”den Helige Ande skriver så illa”. Magris definierar hennes sätt att läsa som frukten av ”en raffinerad och steril smak” som inte medger en förståelse av denna ”heliga köttslighet”.

Kafka menar enligt Magris att en bok ”måste vara som ett knytnävsslag”. Emily Brontës ”Svindlande höjder” fick en gång Magris att tänka på detta och han skriver att romanen är ”ett omskakande mästerverk av olust, frånstötande och poetiskt oemotståndligt”. Och i kapitlet om E.T.A. Hoffmann talar han utifrån några ord av författaren Javier Marías om litteraturens frihet om man jämför med religion och filosofi. Den får och ska visa på livets motsägelsefullhet, mörker och absurditet. Och Hoffmanns verk är ”denna enorma skuggzon och samtidigt den svaga flamman som tillåter oss att se mörkret”.

Det finns också en text om vredens plats i litteraturen och religionerna. ”Iliaden” öppnar med ett utrop om Achilles’ vrede och i världsreligionerna har de tre ökenreligionerna ett tudelat förhållande till vreden – det finns hög och låg vrede – medan hinduismen, buddhismen och taoismen tar avstånd från vreden som sprungen ur en av människans illusioner. Under läsningen känner sig läsaren ofta inbjuden att fundera över det egna förhållandet till böckernas värld men också till tillvarons stup och höjder.

Och: ”Litteraturen, liksom gamen, kan leva på allt.”

Genom skogen till Kravarsko

Bodil Z

I förmiddags gav Vesna, Miki och jag oss av i bilen till de skogiga kullarna mellan Velika Gorica och Kravarsko – Vukomeričke Gorice. Vi hade ett ganska precist mål som vi både nådde och inte nådde.

För tre år sedan – tror vi – hittade vi mängder av fjällskivlingar längs en stig i skogen där. Vi hittade stigen och följde den på ett liknande sätt som förra gången men vi hittade inte en enda sunčanica (fjällskivling).

Ganska snart var vi helt säkra på att det där med svamparna inte gjorde något. Solen sken allt varmare och de långärmade tröjorna åkte av. Miki sprang ullig på lätta fötter och han fick länge vara helt fri.

Vi tittade från vår ås ner i dalen under oss och bort till nästa ås och ibland ännu längre. I ett skogsbryn hittade vi lite kvarblivna inte helt snygga paprikor och tomater på några rufsiga plantor. Vi plockade några – i stället för fjällskivling, tyckte vi.

Så fick vi syn på några hus och jag kopplade för säkerhets skull Miki och vi följde gräsvägen fram mot det första huset. En man berättade att vi befann oss i utkanten av byn Kravarsko, men att det är en lång by. Vi följde byvägen ett stycke och gick förbi den ena gården efter den andra och vi såg mycket höns och katter och ibland någon hund.

När vi nådde backkrönet eller ett av backkrönen bestämde vi oss för att vända, för vart skulle vi? Och så trampade vi på och efter en stund var vi inne i skogen igen. Miki drack ofta av det välsmakande vattnet i hjulspåren.

På hemvägen stannade vi i Velika Gorica och åt burek och gick till vårt favoritkafé vid den gamla huvudgatan. En lyckad dag.

Hemmavid

Bodil Z 2 kommentarer

Just nu händer det på ett underbart sätt inget särskilt. Solen har blivit höstsol men värmen är ännu kvar. Lite vagt tänker jag på någon mindre resa: kanske Rijeka, kanske Slavonski Brod, kanske till någon plats jag inte alls känner. Fast nu är det ju så behagligt här så varför alls sitta i timmar på ett tåg? Kanske kunde vi göra en spårvagnsfärd från plats till plats här i staden. Men enklast och självklarast och minst tankekrävande är det förstås att bara rinna ut genom porten och följa vägen bort till parken. Benen går av sig själva, det är bara Mikis nos som stoppar oss för den hittar så mycket. Tankarna ligger på en solbelyst hylla ovanför huvudet och tänker sig själva och parkens träd är höga.

Vi följer de små grusvägarna varvet runt med någon avvikande krok hit eller dit. Jag minns hur vi gått här andra år och jag minns när jag gick här med Londi innan parken var så här ordnad.

Ja, och hemma ligger nu Miki på soffan och jag sitter med en ny lite större översättning och befinner mig i texten på den schweiziska landsbygden i början av 1800-talet och undrar hur den där soppan ”Weinwarm” kan tänkas smaka. Utanför fönstret skiner solen på de ännu nästan helt gröna björklöven.