Författare: Bodil Z

November klingar ut i guld

Bodil Z

Lite besviken över att solljuset på morgonen var så blekt blev jag väl, jag hade ju tänkt gå till Branimirova tržnica med Miki och köpa mina grönsaker och det där andra för att sedan avsluta det hela med en kaffe i solen på min speciella plats. Men det finns väl andra dagar och morgonrundan här i kvarteret bjöd ändå på ljusa ögonblick. När jag sedan satt vid mitt bord i balkongrummet och vände och vred på ”Die schwarze Spinne”, eller snarare – och hellre – på min översättning av den, såg jag att solens ljus blev allt starkare och att björklöven hängde som guldpaljetter från grenarna och att bänkarna längs småvägarna i ”parken” plötsligt såg ut som något man kunde vilja sitta på.

Och så småningom blev det dags för en paus och jag bestämde mig för att gå ”söderut” under Slavonska och ner till Borovje. Miki blev uppiggad när han märkte att vi var på väg åt ett annat håll än ett av de vanliga. Som vanligt, i alla fall om jag inte har någon boll med mig, blev det så att Miki och jag gick varsin promenad. Inomhus lever vi tillsammans, men ute är Miki jägare och jag tänker och drömmer eller hälsar på den ena eller andra. Miki ändrar liksom kroppsform när han kommer ut, han blir framåtriktad och nosen pekar neråt och vill veta allt. Bredvid eller efter varandra men i olika dimensioner. Björkguld, himlens färg och tankar på andra tider för mig, en spännande rutten lukt för Miki. Båda nöjda.

Så hittade han något som gick att tugga på och vi stannade på en solbelyst gräsplätt tills han tuggat färdigt. Till slut kastade han för ovanlighetens skull en blick på mig.

Och vi strövade vidare och i mitt huvud hörde jag Fabrizio De André sjunga ”dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior” och jag såg en ögonblickssnabb bild av bukten nedanför Lellas och Giuseppes hus i Portobello. Ja, ”och sen gick vi hem”.

Från de här dagarna

Bodil Z 2 kommentarer

Och nu har begravningshögtiden för Pappa hållits där uppe i det nordliga landet. Många kom och enligt vad jag fått höra föll mycket ljus in i det mörka. Här bankar pandemin på dörrar – en man som bodde i Vesnas trappuppgång dog i onsdags – människor är rädda eller bortvänt övermodiga. Här om dagen var det stora torget i stadens mitt sprängfyllt av människor som skrek om frihet, så att det lät som om ”frihet” betydde mord. Jag lever med Miki i den trängsta kretsen: någon gång träffar vi Vesna eller någon annan vän utomhus, om morgnarna pratar jag med min grönsaksman och under dagarna växlar jag några ord med grannar och andra bekanta. Möten med människor sker ute.

Vid den tid då begravningen pågick satt jag här i balkongrummet på Hvarska och läste ”Pingstbrud” för Pappa. Genom huvudet for då och då under läsningen minnen från avlägsna tider: den heta sommaren i Laubach i min tidiga barndom – det sandiga trappstegen och salamandrarna i källaren – och alla de där somrarna i Ingeryd och Buchschachen… Jag förstår så väl de språk som väljer att räkna åren i somrar. Jag såg oss barn på taket den där sommaren i Lindau och mindes från minnet och historier om händelsen hur grannfrun kommit förbi och förskräckt eller varnande sagt till Pappa: ”Ihre Kinder sind auf dem Dach!” ”Schon gut!”, svarade Pappa avspänt men antagligen också roat över själva uttrycket. Och i trädgården där fanns det så mycket gurkor. Och medan jag läste undrade jag ett par gånger om det var Pappa eller jag som var Karin i berättelsen eller om vi kanske var människorna i bygden där. ”– Och se för ett dåligt gräs –”

Dom über einer Stadt – till Pappa

Bodil Z 2 kommentarer

Karl Friedrich Schinkels målning ”Dom über einer Stadt” visade Pappa mig för många år sedan. Jag hisnade inför tornens höjd och värmdes av kvällsljuset bortom bron. När det var dags att välja omslag till ”Magnetisören” var denna bild mitt förslag, för att jag tycker mycket om den, för att den passar till Hoffmanns höjder och stup och för att jag ville att Pappa skulle se den. Jag vet att han hann se bilden på bokens pärmar, men ingen vet om han kände igen den, men kanske gjorde han det ändå.

E.T.A. Hoffmann: Magnetisören och andra berättelser, Hastur 2021

°°
Ingen läsning är intensivare än översättandet. Aldrig kommer man närmare det skrivna än vid detta vändande och vridande på varje ord. Jag översätter alltid direkt, ofta utan att ens läsa meningen eller raden till slut. Årets våldsammaste läsupplevelse blev en berättelsesamling av E.T.A. Hoffmann, den tyska romantikens mest otyglade skapargestalt. Och min ”direktmetod” gör sig nog allra bäst i samspel med just Hoffmanns berättarkonst. Man är närmast hans ystert kusliga fantasivärld om man helt ovetande om slutet eller om nästa skakande uppenbarelse störtar nerför hans vindlande spiraltrappor mot den mörka underjorden.

De vertikala linjerna präglar texterna. Himlahöga smäckra torn sticker upp och hotfulla bråddjup skär genom skeendena. Hoffmann är själv en trollkarl och han kan i varje mening kasta om händelseförloppet och vända ut och in på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller störande fragmentarisk. Med andan i halsen rider läsaren fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. Och i tidens anda leker Hoffmann gärna med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande.

°°
(För ungefär en vecka sedan dök den här texten upp i Hufvudstadsbladets Bokextra.)

Claudio Magris – Alfabeti

Bodil Z

Under min tid i Trieste i augusti köpte jag en dag essäsamlingen ”Alfabeti” av Claudio Magris i boklådorna på Piazza Hortis. Jag började läsa i boken medan jag ännu var i Trieste, men skrev något gjorde jag inte förrän jag var tillbaka i Zagreb igen. Nu är det en vecka sedan min text publicerades i Hufvudstadsbladet och därför återvänder den till mig.

I den digra volymen ”Alfabeti” undersöker Claudio Magris i en rad essäer vad litteraturen, läsandet och skrivandet är. Han ställer på ett ofta lekfullt sätt frågor och låter sig själv eller andra besvara dem, och ibland är det någon annan som frågar. Boken börjar med barndomens äventyrsböcker av Salgari och hur läslusten väcktes och fortsätter sedan in i resonemang om vad som kan räknas som litteratur och om det går att undvika att sätta gränser utan att allt blir till ”ett pulver av detaljer”, men att gränserna också för till ”de stora glömda” som sedan måste få återfödas. Han rör sig likt en fjäril, från blomma till blomma, men längst bak i boken finns en tio sidor lång, tvåspaltig lista över författarnamn med sidhänvisningar (Tegnér, Esaias, 229).

Den första essän slutar med att en student i staden Xi’an frågar Magris vad man förlorar när man skriver. Om han svarar framgår inte, men han tänker: ”Modig kafkaartad fråga. Och när man läser?” Inte oväntat talar han i boken också om Bibeln och dess sinnliga språk och en fransk adelsdam hörs beklaga sig över att ”den Helige Ande skriver så illa”. Magris definierar hennes sätt att läsa som frukten av ”en raffinerad och steril smak” som inte medger en förståelse av denna ”heliga köttslighet”.

Kafka menar enligt Magris att en bok ”måste vara som ett knytnävsslag”. Emily Brontës ”Svindlande höjder” fick en gång Magris att tänka på detta och han skriver att romanen är ”ett omskakande mästerverk av olust, frånstötande och poetiskt oemotståndligt”. Och i kapitlet om E.T.A. Hoffmann talar han utifrån några ord av författaren Javier Marías om litteraturens frihet om man jämför med religion och filosofi. Den får och ska visa på livets motsägelsefullhet, mörker och absurditet. Och Hoffmanns verk är ”denna enorma skuggzon och samtidigt den svaga flamman som tillåter oss att se mörkret”.

Det finns också en text om vredens plats i litteraturen och religionerna. ”Iliaden” öppnar med ett utrop om Achilles’ vrede och i världsreligionerna har de tre ökenreligionerna ett tudelat förhållande till vreden – det finns hög och låg vrede – medan hinduismen, buddhismen och taoismen tar avstånd från vreden som sprungen ur en av människans illusioner. Under läsningen känner sig läsaren ofta inbjuden att fundera över det egna förhållandet till böckernas värld men också till tillvarons stup och höjder.

Och: ”Litteraturen, liksom gamen, kan leva på allt.”