Innan jag på allvar läser ”Okändhetens följeslagare”

Egentligen har jag redan börjat läsa ”Okändhetens följeslagare”, den bok som Mikael Enckell lämnade efter sig till mig när han lämnade jordelivet, men fortfarande är jag osäker på hur jag ska komma åt vad han säger i den. Därför tar jag nu ett steg bakåt in i den förra av hans böcker jag läste. Jag talar om ”Perspektiv från andra sidan” och jag är just nu frestad att först läsa om den i dess helhet, men jag bestämmer mig ändå för att inte göra det.

Jag ska bara bläddra lite och känna igen mig. Det första stycket jag citerar har jag redan citerat tidigare, så igenkänningen är stark:

”Bortom porten, i ’trädgården’, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilerar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.”

Min tanke glider över det där om ”enheten mellan motsatserna” i Hesses ”Siddhartha”, men det är kanske inte det Enckell menar här: Motsatserna eller motstridigheterna är kvar som skiljande och skapar den här spänningen som är så svår att uthärda att vi lägger tunga skynken över den.

Så hittar jag under mitt bläddrande något nytt, något jag inte tänkt mer än ytterst lite på:

”’Moderniseringen’ av uttryckssättet hos Björling förnyar och vitaliserar vår kontakt med det tidigare föråldrade, men ändå verksamma nätet av kanaler till mycket tidiga personlighetskärnor.”

”Tidiga personlighetskärnor” är hämtat från psykoanalysens värld som jag är en främling i men som jag då och då kan ge mig tid att undra över. Poeten Gunnar Björling är egentligen ständigt närvarande i Mikael Enckells verk, också när han alls inte nämns, så det har något för mig bekräftande att höra hans namn här. Men det jag studsade till inför var: ”det tidigare föråldrade”. Där rutschar tiden iväg åt två håll eller kanske flera. ”Före” och ”efter”, ”nytt” och ”gammalt” blir svåra att hålla kvar på de platser jag trodde de hade. Detta är en öppning mot något okänt eller större.

Jag väljer ett tredje textställe att titta lite närmare på:

”Litteraturen förmår inte, lika lite som livet, slingra sig ur den unika personliga erfarenhetens järngrepp, vi undkommer vid läsning och närläsning inte den ifrågavarande författarens alldeles speciella särprägel, lika litet som vi kan frigöra oss från den bestämda läsarens egenart hur vi än önskar och vill vara allmängiltiga och övergripande.”

Någon av kött och blod skriver och någon av kött och blod läser. Detta kan inga teorier lura bort oss ifrån och teorierna härstammar ju också från någon av kött och blod. Detta är lugnande eller är det möjligen också oroande?

Av en slump får jag syn på att ett av de sista kapitlen i boken heter ”Om Fritz Lang och konsten att se in i framtiden”. Jag blir nyfiken även om jag läst kapitlet, så just det kapitlet måste jag kanske ändå läsa om innan jag på allvar kan fördjupa mig i ”Okändhetens följeslagare”?

Lev Hrytsyuk – fem år har gått

Nu är det fem år sedan Lev lämnade oss. Hans död kom så helt oväntat för mig, han var ju så ung och han hade en sådan stor gärning framför sig. Sista gången vi pratades vid var under sommaren 2020, en sommar som inte gick lätt fram över någon av oss, men att det skulle bli den sista i hans liv gick inte att ana, inte för mig i alla fall.

Vi träffades på nätet över en text i min blogg som hade titeln ”Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen” (9.4 2006). Till det här stycket:

”Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ’björnliknande huzul’ ställs inför namnet ’Erzherzog Ritter von Toskana’ och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ’Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!’, på tyska blir det ’erz-herz-perz – Rübe mit Spagat’ … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ’spagat’ på tjeckiska betyder ’snöre’ och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ’den lekfulla olydnanden à la Svejk’.”

skrev Lev den här kommentaren: ”Jag skulle oversatta ’erz-herz-perz – ripa z motuzkamy’ som ’erz-herz-perz – rova med rep’.” (17.4 2006)

Det här var på den tiden när Jelena Selin och jag drev nättidskriften Salongen om europeisk litteratur och lite längre ner i kommentarsfältet skrev Lev så här:

”Vad sags om jag skickar nagra mina oversattningar av ukrainsk poesi/prosa till salongen.de och sa kan vi gora nagon slags Oversattning In Progress 🙂”

Där föddes ett samarbete som kom att sträcka sig över år, ganska många år. På hösten samma år träffades vi på bokmässan i Göteborg och då hade Lev och Jelena och jag hunnit en bit med vår introduktion av ukrainsk poesi och prosa i Salongen. På bokmässan fick vi oss tilldelad en liten scen att läsa ifrån och jag vet att en av dikterna vi läste var ”Repetitionstid” av Natalka Bilotserkivets som Lev och jag arbetat med rätt länge bakom Salongens scen innan den fick möta läsarna och fortsätta sin omgestaltning. Så här såg den nog ut när vi – åtminstone tillfälligt – tyckte den var färdig:

Repetitionstid av Natalka Bilotserkivets

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare

Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål

Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet

och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen

den gamle aktören blöder och det är november, november

Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!

Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren

på det gamla bergets vissnande och nakna axlar

och på det älskade ansikte som bleknat framför dig

lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket

av det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret

Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse

Vi är som träden redan förberedda för vintern.

°°

Och så här såg Lev ut i pausen efter vårt framträdande. Suddig bild men ändå så tydlig.

Lev kom att bli en introduktör av ukrainsk litteratur för en svenska publik samtidigt som han blev en introduktör av svensk litteratur, främst poesi, för en ukrainsk publik. Och han hade en lång och fruktbar väg framför sig, eller hade haft om inte kriget och sorgen över världens olycka kommit och spärrat den.

Jag minns att Lev och jag tillsammans översatte en rad dikter av flera ukrainska poeter. Här är tre dikter av tre av de poeter vi ägnade oss åt genom åren:

Amor fati: Kostyantyn Moskalets

Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
väntans rimfrost
klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?

Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?

Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?

Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?

Jag älskar dig.

°°

Enhörningen: Jurij Andruchovytj

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en- 
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).


Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.


Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.

°°

Sjöjungfrun: Natalka Bilotserkivets

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

En hyllning till Mikael Enckell

Nyss fick jag veta att Mikael Enckell är död. Ja, han hann bli 93 år men han är en av de mest levande människor jag varit med om. Och nu är jag skakad, för detta att veta att han fanns här i världen var en trygghet för mig, hans existens här försäkrade mig om att det ännu fanns godhet i världen.

I ett försök att hitta något att hålla mig i går jag till mina bokhyllor och plockar fram de böcker jag har av honom: ”Hölderlin”, ”Perspektiv från andra sidan”, ”Okändhetens följeslagare” och ”Om konsten att älska skriften”. Jag vet förstås vilken av dem som för mig är huvudboken, för den är en av mitt livs huvudböcker. Den sparar jag därför till sist.

Jag tar upp ”Hölderlin” och bläddrar lite i den och läser igenom några av understrykningarna och väljer en att delge er:

”Den psykoanalytiska traditionen representerar mödosamt uppnådda sanningar som kan bevaras endast i den mån de ständigt återerövras.”

Jag läser vidare hit och dit och blir både oroad och tagen och jag tänker på hur nära han tycks komma Hölderlin, men jag bestämmer mig för att inte citera något mera utan att gå vidare till nästa bok. ”Hölderlin” kan jag läsa för mig själv.

”Perspektiv från andra sidan” blir nästa bok jag öppnar och jag går till väga på ett liknande sätt som med den första boken: Jag bläddrar, läser igenom understrykningar eller förstrykningar och så väljer jag. Det får bli början av kapitlet ”Om verklighetens tvetydiga natur – tankar kring, bland annat, Orson Welles liv och verk”:

”Om det förhåller sig så, att en mäktig bakgrundsfaktor och ’orsak’ till filosemitismen ofta, ibland, eller i alla fall hos mig, är själens attraktion till sin egen utvecklingshistoria, sitt eget förflutna, dess motsättningar och sina egna olika nivåer, vilket skulle påminna om samma själars, eller själs, dragning till den psykoanalytiska synpunkten, det psykoanalytiska perspektivet, hur ser då motsvarande bakgrund ut hos antisemiten och i antisemitismen? Är han den som grips av motvilja och avsky inför ett oidentifierat – men vagt anat – självporträtt och dess till stora delar för honom motbjudande utvecklingshistoria?”

Jag vill gärna läsa vidare men övermannar mig eftersom jag i denna stund har ett mycket bestämt mål, att skriva om och till Mikael Enckell på hans dödsdag.

Den tredje boken heter ”Okändhetens följeslagare” och den har en undertitel: ”Med frågan som drivkraft och mysteriet som färdmål”. Jag öppnar boken och börjar bläddra, men vad är detta? Inga understrykningar, inga spår av en läsning! Förskräckt och lite skamsen inser jag att jag inte har läst boken, trots att den är en gåva, precis som de andra! Men så lugnar jag mig och tänker att ja, den är en gåva från Mikael Enckell till mig nu i denna stund. Den finns kvar att läsa för första gången!

Då tar jag fram den fjärde boken, ”Om konsten att älska skriften”, och lägger den här så att ni kan se dess vackra framsida med bilden av Casa Israelitica di Riposo.

Och jag tänker att jag hann stå framför den byggnaden i i Gheto Novo i Venedig medan han ännu levde. ”Om konsten att älska skriften” läste jag tidigt på våren 2009. Den gick mig så djupt till sinnes att jag var tvungen att skriva om varje kapitel för sig i min blogg, som ännu lever även om den nu för en ganska tynande tillvaro, men annat var det då! Vilka brinnande samtal det blev under dessa texter, något sådant går nästan inte att föreställa sig idag och efter ett tag var Mikael själv med i samtalet. Ja, han skrev en gång, men långt och med stort egensinne och jag blev hänförd! Han skrev under min text om kapitlet ”En författare för vår tid?” som handlar om Irène Némirovsky. Detta säger jag ifall någon skulle vilja titta efter. Vad boken som helhet handlar om låter jag baksidestexten upplysa om:

Jag väljer nu ut ett citat ur det första kapitlet som heter ”George Eliot och filosemitismens gåta – eller – Om kärleken till förebilderna”:

”Filosemitismen, George Eliots liksom vår egen, är nämligen lika litet som antisemitismen en sval, sakligt motiverad attityd till judendomen och det judiska. Den är ett mer eller mindre, oftast mer, lidelsefullt svar på uppfordrande rop ur vår utvecklingshistoria, med början i bibliska berättelser och etiska förväntningar i barndomen.”

Och jag väljer ett till ur samma kapitel:

”Eliot förtydligar en av tillvarons gåtor genom att gestalta uttryck för kärlek. Det föreligger en klyfta mellan jag tänker som jag å ena sidan och jag tänker som du i kärlekens ögonblick å den andra. Skillnaden består, men förmågan att gå över den, fram och tillbaka, är en av den kärleksfulla relationens tillgångar.”

Medan jag bläddrar faller ett litet papper ut ur boken. Det är ett brev från Mikael skrivet kanske ett och ett halvt år efter min stora berusning över ”Om konsten att älska skriften”. Jag visar det även om jag förstår att det kan ses som lite förmätet av mig, men jag vet att han skulle förlåta mig om det nu är något fel med att visa det.

Den entusiasm han visar mig är ju en spegling av min egen hänförelse inför hans bok. Så för honom får jag. Och nu är det tid för mig släppa ut dessa rader så att jag kan gå in i läsandet av ”Okändhetens följeslagare”.

Venezia e il Ghetto

Sedan några dagar och delvis även nätter läser jag på nytt i ”Venezia e il Ghetto – atlante storico” av Giovanni Distefano. Boken börjar med en allmän överblick över judarnas historia i världen. Det är för mig inte bokens bästa del, men å andra sidan är det ju svårt eller omöjligt att lyckas med ett sådant företag. För mig börjar boken på allvar med kapitlet ”Gli Ebrei a Venezia”. Enligt traditionen kom de första judarna dit på 1000-talet och mer exakt var det till Giudecca de tog sig och det lär ha byggts två synagogor där (”dove realizzano, sembra, anche due sinagoghe”). Giudecca har sitt namn från sin dåvarande judiska befolkning.

Men den här boken handlar om Venedigs judiska getto, så jag går lite framåt i tiden med hjälp av texten på sidorna. Vi hamnar i slutet av 1300-talet då Gheto Novo upphörde att användas som soptipp av invånarna i Gheto Vechio. (På italienska stavar man getto, ”ghetto” och på venetianska ”gheto” – ordet har för övrigt sitt ursprung i Venedig.) 1516 bestämde Republiken Venedig att judarna skulle hålla till i Gheto Novo och det är för övrigt Gheto Novo som är ”huvudpersonen” i boken. Gheto Novo är en ö som till en början förbands med resten av Venedig med endast två broar. Nu är det nog tre. Det finns också ett Gheto Novissimo.

”Venezia ebraica fu un crogiuolo di comunità diverse: tedeschi e italiani, spagnoli, portoghesi e levantini.” (Det judiska Venedig var en smältdegel av samhällen eller samfund: tyskar, italienare, spanjorer, portugiser och folk från Levanten.)

Spanjorerna och portugiserna kom dit efter att de fördrivits från sina hemländer och det är de som betecknas som sefardiska judar, i alla fall de med rötter i Spanien.

Gheto Novo befinner sig stadsdelen Cannaregio, ja, det gör de andra två gettona också. Boken säger att i gettot (in Ghetto) finns den vackraste samlingen synagogor i världen (”il più bel complesso sinagogale del mondo”): Scola Tedesca (1529), Scola Canton (1531), Scola Levantina (1538), Scola Italiana (1575), Scola Spagnola (1580). Om alla befinner sig i Gheto Novo får jag inte fram. Statsmakten bestämde att det inte fick synas på utsidan att det rörde sig om synagogor, så skönheten är koncentrerad till interiörerna, ”veri e propri gioelli”.

Större delen av boken är en kronologisk framställning från år 421 till år 2016, Venedigs historia, där judarna gör sin entré först en bra bit in bland åren och bladen. Jag har fotograferat två sidor ur denna genomgång. Den ena med en bild av Scola Tedesca

den andra med en bild av Scola Italiana.

När jag köpte boken fick jag ett vykort som föreställer Gheto Novo från luften. Det var på det där stora torget som Miki och jag höll till under våra dagar i Venedig. Vid torget finns bland annat Casa Israelitica di Riposo.

Det är något mycket tilldragande och samtidigt gåtfullt med Gheto Novo så jag måste visa en bild till, den här direkt ur boken. Husen är så här märkligt höga för att ön en gång var mycket tättbefolkad. För att spara plats överskred många av husens våningsplan inte höjden två meter.

Else Lasker-Schüler: Wir drei

Som så ofta annars sitter jag bland Else Lasker-Schülers dikter. Jag läser originalen, läser om mina översättningar och sprättar upp och bygger om. Alldeles nyss slog det mig med särskild kraft att jag aldrig kommer att lyckas. Och ändå fortsätter jag att överösa Eva med ständigt nya versioner. Jag går upp och ner i återvändsgränder. Kanske finns det inget mål…

Här är en dikt ur ”Der siebente Tag” (Den sjunde dagen) och en bild på Else som helt ung.

°°

Vi tre

Våra själar var fästa vid morgonens drömmar
Som hjärtkörsbär,
Som skrattande blod på träden.

Barn var våra själar
När de lekte med livet,
Som sagan berättar.

Och om vita azaleor
Sjöng sensommarhimlarna
Över oss i sunnanvinden.

Och en kyss och en tro
Våra själar var ett
Som tre duvor.

°°

Wir drei

Unsere Seelen hingen an den Morgenträumen
Wie die Herzkirschen,
Wie lachendes Blut an den Bäumen.

Kinder waren unsere Seelen,
Als sie mit dem Leben spielten,
Wie die Märchen sich erzählen.

Und von weißen Azaleen
Sangen die Spätsommerhimmel
Über uns im Südwindwehen.

Und ein Kuß und ein Glauben
Waren unsere Seelen eins,
Wie drei Tauben.