Författare: Bodil Z

Så gott som varje dag läser jag Else Lasker-Schülers dikter, så har det varit i många år. Och översättningarna fortsätter jag att gräva i och gräva om och Eva bistår mig vid grävandet. Idag vill jag visa en riktigt tidig dikt från samlingen ”Styx”:

Ödets stjärnor

Dina ögon dröjer inför mitt liv
Som nätter som längtar efter dagar,
Och den kvava drömmen ligger på dem
Outforskad.

Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden,
Järnfärgade med längtanssvansar,
Med brännande armar som söker kärlek
Och griper i luftens kyla.

Stjärnor i vilka ödet mynnar.

°°°
°

Sterne des Fatums

Deine Augen harren vor meinem Leben
Wie Nächte, die sich nach Tagen sehnen,
Und der schwüle Traum liegt auf ihnen
Unergründet.

Seltsame Sterne starren zur Erde,
Eisenfarb’ne mit Sehnsuchtsschweifen,
Mit brennenden Armen, die Liebe suchen
Und in die Kühle der Lüfte greifen.

Sterne in denen das Schicksal mündet.

Som nästan alltid läser jag Else Lasker-Schüler och varv efter varv gör jag mina försök att översätta dikterna, att komma längre in i dem, att komma nära det de säger. Och Eva läser som så ofta annars.

Ikväll vill jag visa en dikt ur samlingen ”Mein blaues Klavier”, en dikt jag vågade mig på först ganska sent, men som jag kanske just den här dagen har kommit en bit närmare.

°°°
°

Grånad kommer hans lilla värld tillbaka

I mitt hjärta leker paradisen…..
Men jag vänder ur förgången lycka
Åter till en värld av tröstlös lövlöshet.

En sänka ler så aningslöst från ängen,
En bäck, men på dess botten törstar nu dess öde.

Jag lider så vid tanken på dess lyckas flykt –
Därför sluter jag mig mot min ljusa dykarlust.

Ur mitt hjärta faller sista hälsningar
Från livstråden ned – dig vill jag dem förläna.

Solen fäster i grusets kristaller,
Ända till slutet sitt gyllne ögonblick.

Gud gråter….. grånad kommer hans lilla värld tillbaka,
Som Han i skapelsen skar ut ur himmelens turkos.

Mig lär vingmänniskor, som längs en bit av vägen
Mig stärker och mig vattnar för mitt kall –
Och sedan åter flyter bort i luftens skikt:
Så att jag för – ouppfyllda Gudabud – må sona.

°°°
°

Ergraut kommt seine kleine Welt zurück

In meinem Herzen spielen Paradiese…..
Ich aber kehre aus versunkenem Glück
In eine Welt trostlosester Entblätterung zurück.

Ein Grübchen lächelt ahnungslos aus einer Wiese,
Ein Bach, doch auf dem Grunde dürstet sein Geschick.

Ich leide sehr um sein verflüchtend Glück –
Darum ich mich des Tauchens heller Lust verschließe.

Aus meinem Herzen fallen letzte Grüße
Vom Lebensfaden ab – dir schenk ich diese.

Die Sonne heftet im Kristall der Kiese,
Noch scheidend ihren goldenen Augenblick.

Gott weint….. ergraut kommt seine kleine Welt zurück,
Die Er in Seiner Schöpfung schnitt aus himmlischem Türkise.

Es lehren Flügelmenschen, die des Wegs ein Stück
Mich, meines Amtes wegen, stärken und begießen –
Und wieder jenseits in die Lüfte fließen:
Daß ich für – unerfüllte Gottesweisung – büße.

Här kommer så ännu ett översättningsförsök av en dikt av Salvatore Quasimodo. På den italienska sidan har samtalat med Alessandra och när det sedan uppstod en svensk sida har jag vridit på den tillsammans med Eva. Och som vanligt är ingenting färdigt och inte kommer det att bli det, men just nu är det så här.

Bilden är en bild av en bild av de här stenbrotten vid Siracusa.

Latomìe

Sillabe d’ombre e foglie, 
sull’erbe abbandonati 
si amano i morti. 

Odo. Cara la notte ai morti, 
a me specchio di sepolcri, 
di latomìe di cedri verdissime, 

di cave di salgemma, 
di fiumi cui il nome greco 
è un verso a ridirlo, dolce. 

°°°
°

Stenbrott

Stavelser av skuggor och löv,
i gräset övergivna
älskar de döda.

Jag hör. Kär är natten för de döda,
för mig speglar den gravar,
stenbrott klargröna av cedratblad,

saltgruvor,
floder där det grekiska namnet,
upprepat blir en vers, så ljuv.

Jag letar mig vidare bland Salvatore Quasimodos dikter och gör min tappra försök att föra över dem till svenska. Det går och det går inte. Någon enstaka gång vågar jag visa – det för alltid ofärdiga – resultatet. Dagens dikt heter ”L’Ànapo” och med den har jag gjort på ett nytt sätt. Jag har Alessandra vid min sida i italienskan. På den svenska sidan går jag som vanligt med Eva.

L’Ànapo

Alle sponde odo l’acqua colomba,
Ànapo mio; nella memoria geme
al suo cordoglio
uno stormire altissimo.

Sale soavemente a riva,
dopo il gioco coi numi,
un corpo adolescente:
Mutevole ha il volto,
su una tibia al moto della luce
rigonfia un grumo vegetale.

Chino ai profondi lieviti
ripatisce ogni fase,
ha in sé la morte in nuziale germe.

– Che hai tu fatto delle maree del sangue,
Signore? – Ciclo di ritorni
vano sulla sua carne,
la notte e il flutto delle stelle.

Ride umano sterile sostanza.
In fresco oblio disceso
nel buio d’erbe giace:
l’amata è un’ombra e origlia
nella sua costola.

Mansueti animali,
le pupille d’aria,
bevono in sogno.

°°°
°

Floden Ànapo

Vid dina stränder hör jag vattnet kuttra,
min Ànapo; i minnet flämtar
till dess sorger
ett ljudligt brus.

Mjukt stiger ur floden,
efter leken med gudar,
en ynglingakropp:
Ansiktets uttryck skiftar,
på skenbenet buktar
i ljusets spel en växtfiber.

Böjd över jäsande djup
uthärdar han åter var fas,
inom sig bär han döden i hymens grodd.

– Vad har du gjort med blodets flodgång,
Herre? – Kretslopp av återkomster
fåfängt i hans kött,
och natten och stjärnornas vågsvall.

Ofruktbar massa skrattar mänskligt.
Nedstigen i nyfödd glömska
han ligger i gräsets mörker:
den älskade en skugga som lyssnar
i smyg i hans revben.

Milda djur,
med pupiller av luft,
dricker i drömmen.

Idag vill jag visa ännu ett försök att översätta en dikt av Salvatore Quasimodo, Eva har redan sett, men inte ni andra. ”Che vuoi, pastore d’aria?” är väl en av de oftast översatta av Quasimodos dikter, men många översättningar börjar bli gamla, inte minst de till svenska, så kanske kan det vara tid för nya försök, för det är ju alltid fråga om försök, och det är alltid eller nästan alltid så att översättningarna har ett betydligt kortare livslängd än originalen, för en översättning måste alltid välja från vilket håll originalet ska ses och stor dikt kan ses från oändligt många håll.

Bilden är lånad och landskapet är visserligen som i dikten från det sicilianska inlandet, men inte från Acquaviva eller Plàtani. Det är Calascibetta vi ser på höjden, men stämningen i bilden kanske ändå påminner om den i dikten. Och om inte annat så är det en mycket vacker bild. Så vitt jag kan se är den tagen av den store fotografen Giorgio Sommer.

Che vuoi, pastore d’aria?

Ed è ancora il richiamo dell’antico
corno dei pastori, aspro sui fossati
bianchi di scorze di serpenti. Forse
dà fiato dai pianori d’Acquaviva,
dove il Plàtani rotola conchiglie
sotto l’acqua fra i piedi dei fanciulli
di pelle uliva. O da che terra il soffio
di vento prigioniero, rompe e fa eco
nella luce che già crolla; che vuoi,
pastore d’aria? Forse chiami i morti.
Tu con me non odi, confusa al mare
dal riverbero, attenta al grido basso
dei pescatori che alzano le reti.

°°°
°

Vad vill du, luftens herde?

Och ännu hörs ljudet från herdarnas
urtida horn, kärvt över skrevor
vita av ormars skinn. Kanske
det brusar från Acquavivas höga slätt,
där floden Plàtani rullar snäckor
under vattnet kring fötterna på pojkar
med olivfärgad hud. Från vilka marker
ljuder och ekar vindens fångna fläkt
i det redan vittrande ljuset; vad vill du,
luftens herde? Kanske kallar du på de döda.
Du här bredvid mig hör det ej, yr av havets
återsken, du lyssnar till ett dämpat rop
från fiskare som drar upp näten.