Författare: Bodil Z

För några dagar sedan tog jag på nytt fram Else Lasker-Schülers dikt om den vackra skådespelerskan Kete Parsenow – mellan dem fanns en lång vänskap. Jag vred lite på min översättning, ändrade något, som jag kanske ändrade tillbaka, nu vet jag inte och det är väl just så här det går till i denna cirkelgång. Och Eva läste, det hör också till.

Bilden är målad av Julie Wolfthorn.

Kete Parsenow

Du är undret här i landet,
Rosenolja flyter under din hud,

På ditt hårs guldande
Läppjar drömmar;
Deras tolkningar förkunnar diktare.

Du är mörk av guld –
I ditt anlete vaknar
De älskandes nätter.

En sång är du
Broderad på blondgrund,
Du står i månen…

Alltid vaggar dig
Bambulunden.

°°°
°

Kete Parsenow

Du bist das Wunder im Land,
Rosenöl fließt unter deiner Haut,

Vom Gegold deiner Haare
Nippen Träume;
Ihre Deutungen verkünden Dichter.

Du bist dunkel vor Gold –
Auf deinem Antlitz erwachen
Die Nächte der Liebenden.

Ein Lied bist du
Gestickt auf Blondgrund,
Du stehst im Mond…

Immer wiegen dich
Die Bambusweiden.

Bakom allt annat fortsätter jag med mina försök att översätta Salvatore Quasimodos dikter till svenska. Och min ”metod” är fortfarande densamma: försök i enrum, samtal med Alessandra om den italienska sidan, enrum, samtal med Eva om den svenska sidan, enrum. Ordningen mellan stegen kan växla och försöken kan lätt fördubblas, men grunden är denna.

Idag har jag bestämt mig för att visa ”Visibile, invisibile” på svenska: ”Synlig, osynlig”. Bildvalet är, det medger jag gärna, rätt självsvåldigt, men den som vill kan ju tänka sig andra bilder. Och helt omöjligt är det ju inte att Quasimodo sett Sjöströms film…

Visibile, invisibile

Visibile, invisibile
il carrettiere all’orizzonte
nelle braccia della strada chiama
risponde alla voce delle isole.
Anch’io non vado alla deriva,
intorno rulla il mondo, leggo
la mia storia come guardia di notte
le ore delle piogge. Il segreto ha margini
felici, stratagemmi, attrazioni difficili.
La mia vita, abitanti crudeli e sorridenti
delle mie vie, dei miei paesaggi,
è senza maniglie alle porte.
Non mi preparo alla morte,
so il principio delle cose,
la fine è una superficie dove viaggia
l’invasore della mia ombra.
Io non conosco le ombre.

°°°
°

Synlig, osynlig

Synlig, osynlig
körkarlen vid horisonten
i vägens armar ropar
svarar rösten från öarna.
Inte heller jag är på drift,
runt om rullar världen, jag läser
min historia som nattvakten
regnets timmar. Det hemliga har lyckliga
konturer, strategier och svåra lockelser.
Mitt liv, inbyggare grymma och leende
på mina vägar, i mina landskap,
har dörrar utan handtag.
Jag rustar mig ej för döden,
tingens ursprung vet jag,
slutet är en yta där min skuggas
inkräktare färdas.
Jag känner inte skuggorna.

Så gott som varje dag läser jag Else Lasker-Schülers dikter, så har det varit i många år. Och översättningarna fortsätter jag att gräva i och gräva om och Eva bistår mig vid grävandet. Idag vill jag visa en riktigt tidig dikt från samlingen ”Styx”:

Ödets stjärnor

Dina ögon dröjer inför mitt liv
Som nätter som längtar efter dagar,
Och den kvava drömmen ligger på dem
Outforskad.

Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden,
Järnfärgade med längtanssvansar,
Med brännande armar som söker kärlek
Och griper i luftens kyla.

Stjärnor i vilka ödet mynnar.

°°°
°

Sterne des Fatums

Deine Augen harren vor meinem Leben
Wie Nächte, die sich nach Tagen sehnen,
Und der schwüle Traum liegt auf ihnen
Unergründet.

Seltsame Sterne starren zur Erde,
Eisenfarb’ne mit Sehnsuchtsschweifen,
Mit brennenden Armen, die Liebe suchen
Und in die Kühle der Lüfte greifen.

Sterne in denen das Schicksal mündet.

Som nästan alltid läser jag Else Lasker-Schüler och varv efter varv gör jag mina försök att översätta dikterna, att komma längre in i dem, att komma nära det de säger. Och Eva läser som så ofta annars.

Ikväll vill jag visa en dikt ur samlingen ”Mein blaues Klavier”, en dikt jag vågade mig på först ganska sent, men som jag kanske just den här dagen har kommit en bit närmare.

°°°
°

Grånad kommer hans lilla värld tillbaka

I mitt hjärta leker paradisen…..
Men jag vänder ur förgången lycka
Åter till en värld av tröstlös lövlöshet.

En sänka ler så aningslöst från ängen,
En bäck, men på dess botten törstar nu dess öde.

Jag lider så vid tanken på dess lyckas flykt –
Därför sluter jag mig mot min ljusa dykarlust.

Ur mitt hjärta faller sista hälsningar
Från livstråden ned – dig vill jag dem förläna.

Solen fäster i grusets kristaller,
Ända till slutet sitt gyllne ögonblick.

Gud gråter….. grånad kommer hans lilla värld tillbaka,
Som Han i skapelsen skar ut ur himmelens turkos.

Mig lär vingmänniskor, som längs en bit av vägen
Mig stärker och mig vattnar för mitt kall –
Och sedan åter flyter bort i luftens skikt:
Så att jag för – ouppfyllda Gudabud – må sona.

°°°
°

Ergraut kommt seine kleine Welt zurück

In meinem Herzen spielen Paradiese…..
Ich aber kehre aus versunkenem Glück
In eine Welt trostlosester Entblätterung zurück.

Ein Grübchen lächelt ahnungslos aus einer Wiese,
Ein Bach, doch auf dem Grunde dürstet sein Geschick.

Ich leide sehr um sein verflüchtend Glück –
Darum ich mich des Tauchens heller Lust verschließe.

Aus meinem Herzen fallen letzte Grüße
Vom Lebensfaden ab – dir schenk ich diese.

Die Sonne heftet im Kristall der Kiese,
Noch scheidend ihren goldenen Augenblick.

Gott weint….. ergraut kommt seine kleine Welt zurück,
Die Er in Seiner Schöpfung schnitt aus himmlischem Türkise.

Es lehren Flügelmenschen, die des Wegs ein Stück
Mich, meines Amtes wegen, stärken und begießen –
Und wieder jenseits in die Lüfte fließen:
Daß ich für – unerfüllte Gottesweisung – büße.