Snart har jag gått runt ett varv i Mikael Enckells ”Okändhetens följeslagare”. Jag förstår och förstår inte och ibland är det svårt att se vilket som är vilket. Ibland önskar jag att jag kunde fråga honom om något, men nu kan han inte längre ge några svar. Det kan han nog inte. Ofta inne i den här boken är det som att följa en tråd som allt emellanåt kan te sig för lång för min tankes ork. Jag väljer vid sådana tillfällen mellan att kämpa, läsa om passagen som blivit mig svårgripen gång efter gång. När det inte hjälper mig fram väljer jag att helt enkelt färdas genom texten och – avslappnat – titta åt sidorna under färden. Och det är väl då inte förvånande att jag då får syn på saker som gör sig osynliga när jag anstränger mig för att se och begripa.
Enckell talar någonstans i början av boken om ”det varaktigt obekanta” och om hur man kan finna sig i att inte nå fram, men ändå försöka se många möjliga vägar i riktning mot ”fram”. Början av dessa vägar, kanske bara, men ändå inte så bara.
”Detta är ett utflöde av en anspråkslöshetens filosofi som accepterat, åtminstone till en del, det grundfaktum, att sanningen om tillvarons centralmakt Gud, eller det Primärt Omedvetna, befinner sig utom mänsklig fattningsförmåga.”
Längre fram i boken, kanske i mitten, citerar han Gershom Scholem. Jag klipper ut en bit av citatet och lägger det här:
”inte utan skäl tolkade kabbalisterna ’den kommande världen’ som ’den värld som alltid kommer’.”
Märk här skillnaden – och likheten!
På sidan 128 har jag funnit några spännande tankar om minnet. (Men minnet är förstås ingen perifer gäst här utan man skulle kunna säga att boken egentligen handlar om minnets och det förflutnas betydelse.)Det börjar så här:
”Det sistnämnda visar hur Benjamin uppfattar minnets bas och grundstenar som konkreta bilder och – inte minst – ljud eller dofter vilka, dittills oobserverade, besöker oss och pekar vidare i riktning mot potentiellt tänkbara framtider, aldrig emellertid realiserade, och utanför vårt så kallade verkliga liv.”
Här verkar minnet innehålla frön till ett slags hypotetisk framtid eller ett slags livets konjunktiv. Detta för min tanke till hur de mänskliga språken genom till exempel verbformer har valt helt olika vägar för att uttrycka det som kanske kunde ha varit. Man kan här fundera på hur dessa val kan ha gått till.
Men nu läser jag vidare:
”Minnets arbete är att igen, och återigen, gräva i detta material och där möta alternativ till oss själva, till våra närmaste och till de händelser vi länge sett och tänkt på som entydiga och otvivelaktiga.”
Lite oroande kanske. ”Alternativ till oss själva”? Visar minnet att jag kunde ha varit en annan?
Men nu kommer det jag egentligen fastnade för:
”Det verkliga minnet återför förfalskade helheter till deras råämnen, utgångspunkter och inneboende möjligheter, så som Proust beskrivit i sin roman.”
Det som skakade om mig här var kontrasten mellan ”förfalskade helheter” och ”råämnen”. Jag känner igen det här med förfalskade helheter, det vill säga detta att vi försöker göra minnena sammanhängande eller strukturerade ”för annars vet vi ju inte vad det är vi minns”. Och ändå vet vi ju om den här falskheten, det är lite som när vi försöker återge våra drömmar och vill påtvinga dem ”en riktig handling”. Hur finner vi ”det verkliga minnet”?
Enckell fortsätter sedan om vad Benjamin säger om Prousts stora roman och det hela mynnar ut (nej, det gör det nog inte, men jag gör det lite lätt för mig nu) något om att glömskan är minnets moder. Nej, ingen av dem säger just så, men kanske kan man uttrycka det så.
Jag kommer att läsa vidare i ”Okändhetens följeslagare” och möjligen också säga något om den läsningen.
