Det var länge sedan jag pratade om vad jag läser och det beror kanske på att jag läser mindre än förut. Fast läser jag verkligen mindre eller är det så att jag läser på ett annat sätt? Allt oftare läser jag om passager jag fastnat för i böcker jag tycker om. Eller så läser jag om böcker varv efter varv som om det skulle behövas ett visst antal varv för att verkligen se vad som står skrivet, fast ofta beror det väl på något annat. Inget av detta är något nytt men blandningen är kanske ny. Som vanligt läser jag flera böcker samtidigt, ibland råder det då ett samband mellan dem, men oftast inte.
Just nu läser jag de fyra böckerna på bilden här. ”Vento di terra” av Paolo Rumiz läser jag nu för tredje eller fjärde gången. Jag köpte den på ”Edit”, den till en del italienska bokhandeln i Rijeka för så där två månader sedan. Det ger mig alltid en lite märklig känsla att komma in där och jag vet egentligen aldrig vilket språk jag ska tala. Är det provocerande om jag talar italienska? Är det löjligt om jag talar kroatiska när jag ändå alltid köper böcker på italienska där? Nu senast talade jag enbart kroatiska och boken jag köpte handlar delvis om Rijeka under dess italienska namn Fiume. Nej, Paolo Rumiz gör i boken absolut inte anspråk på Rijeka för italiensk räkning! Boken är en resa med fjorton etapper och den kom ut 1994. Rumiz besöker en rad byar och städer i Istrien och till sist också Rijeka och på varje plats för han samtal med en rad människor. Han ställer frågor och de svarar eller berättar. Kärnan i boken är vad Istrien egentligen är, vad det är att leva i Istrien, hur de tre huvudspråken lever bredvid varandra efter att många ur den italienskspråkiga delen fördrevs eller valde att ge sig av för att det blev för svårt under Tito och sedan under kroatiskt och slovenskt herravälde. Bakom spökar tiden då fascismen hade makten, en relativt kort men ödesdiger tid, då de slaviska folken förtrycktes. Det finns alltså djupa sår från de här tiderna, men när boken skrevs finns också kriget på Balkan som för nya människor till Istrien, människor på flykt. Det Rumiz i samtal efter samtal verkar komma fram till är att det finns något genuint istriskt som inte är bundet till ett specifikt språk utan till en speciell syn på platserna, träden, vissa melodier, en vilja att veta något om det förflutna utan att det skulle betyda att man strävar bakåt. Istrien blir inte förstått av makthavarna i Zagreb, Ljubljana eller Rom. Var och en har sina missförstånd och vantolkningar. Nu har det gått trettio år sedan boken skrevs och jag skulle gärna vilja höra vad Rumiz säger idag om detta egenartade land.
Den andra boken jag läser är en Eichendorff-biografi och den läser jag för att jag just nu översätter en novell av Joseph von Eichendorff och jag vet att jag så småningom kommer att få i uppgift av min förläggare att skriva ett förord, så den här läsningen kunde verka vara ett slags arbete. Men det är långt mer ett nöje. Biografen, Paul Stöcklein, skriver med en sådan lätt hand och fäller in så många citat av Eichendorff själv att det hela åtminstone då och då blir till en följd av vackra eller spännande bilder och man hör vandrande musikanter spela upp eller lärkan sjunga i skyn. Jag har bara kommit en liten bit än så länge, men jag vet redan att man vet ovanligt mycket om Eichendorffs liv från då han var tio år tills han var tjugofem år. Efter det är det nästan blankt. Han började skriva dagbok när han var tio och fortsatte antagligen genom livet, men det som kom till efter att han blev tjugofem brände han – av kanske inte särskilt dramatiska skäl. Han växte upp på slottet Lubowitz i Oberschlesien och han talade lika bra polska som tyska. På något vis gick slottet längre fram förlorat och familjens ekonomi blev ansträngd, men dit har jag inte kommit än…
Låt oss nu se på de två sista böckerna: Någon gång i september satt Vesna, Miki och jag på Cooltura, då hennes dotterson som ska bli präst klev in på terrassen och slog sig ned hos oss. Efter en stund kom samtalet in på olika texter i Bibeln och då särskilt i Psaltaren.
Några veckor senare fick jag en försenad födelsedagspresent av Vesna: ”Psalmi i kantici” – ”Psalmer och lovsånger”, det vill säga psalmerna i Psaltaren och en del utvalda texter ur hela Bibeln. Vesna sa att de kroatiska översättningarna är vackra, mycket vackrare än motsvarande hon läst på spanska eller engelska. Jag sa till Vesna att jag skulle börja med psalm 23, eftersom jag kan den utantill, nästan i alla fall. Och så blev det. Jag tog fram min Bibel från 1917, det är den jag känner till. De nya översättningarna överlåter jag åt andra. Här är början av psalm 23:
Herren är min herde, mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,
han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.
Och på kroatiska:
Gospodin je pastir moj: ni u čem ja ne oskudijevam;
na poljanama zelenim on mi daje odmora. Na vrutke me tihane vodi
i krijepi dušu moju. Stazama pravim on me upravlja radi imena svojega.
