Kanske närmar sig den här översättningen nu sin – tillfälliga – fullbordan. Ingen vet. (Dikten är av Else Lasker-Schüler, liksom bilden – som ni nog vet.)
Jerusalem
Gud byggde av sin ryggrad: Palestina
av ett enda ben: Jerusalem.
Jag vandrar som genom mausoleer –
Förstenad är vår Helga Stad.
Stenar vilar i dess döda sjöars bäddar
Där vattnens siden en gång lekte: Komma och förgås.
Djupen stirrar hårt på vandraren –
Och han sjunker ned i deras stränga nätter.
Jag känner skräck jag inte kan rå på.
Om du dock kunde komma…..
Insvept i alpmantel så ljus –
Och toge min dags skymningsstund –
Min arm omslöte dig, du goda helgonbild.
Som en gång när jag led i hjärtats mörker –
Då dina ögon båda: blåa moln.
De tog mig ur mitt svårmod med.
Om du dock kunde komma –
Till våra fäders land –
Du skulle som ett barn förmana mig:
Jerusalem – din uppståndelse lev!
Oss hälsar
Den ”Ende Gudens” fanor levande,
Händer grönskande som sår livets andetag.
°°°
Jerusalem
Gott baute aus Seinem Rückgrat: Palästina
aus einem einzigen Knochen: Jerusalem.
Ich wandele wie durch Mausoleen –
Versteint ist unsere Heilige Stadt.
Es ruhen Steine in den Betten ihrer toten Seen
Statt Wasserseiden, die da spielten: Kommen und vergehen.
Es starren Gründe hart den Wanderer an –
Und er versinkt in ihre starren Nächte.
Ich habe Angst, die ich nicht überwältigen kann.
Wenn du doch kämest…..
Im lichten Alpenmantel eingehüllt –
Und meines Tages Dämmerstunde nähmest –
Mein Arm umrahmte dich, ein hilfreich Heiligenbild.
Wie einst wenn ich im Dunkel meines Herzens litt –
Da deine Augen beide: blaue Wolken.
Sie nahmen mich aus meinem Trübsinn mit.
Wenn du doch kämest –
In das Land der Ahnen –
Du würdest wie ein Kindlein mich ermahnen:
Jerusalem – erfahre Auferstehen!
Es grüßen uns
Des »Einzigen Gottes« lebendige Fahnen,
Grünende Hände, die des Lebens Odem säen.