När jag numera hör folk prata om Gaza ser jag varje gång en ström av bilder från de gränslöst motbjudande ceremonierna kring palestiniernas återlämnande av utmärglade, lemlästade och torterade israeler:
Jag ser uppsluppna palestinska barn dansa och jubla på en scen runt de små pojkarna Bibas’ kistor. Scenen är ”dekorerad” med bilder som anknyter till den urgamla antisemitiska tropen om blodsförtal/ritualmordsförtal.
Jag ser de tre unga israeliska kvinnliga fångarna fösas fram genom en folkmassa som tränger sig närmare och närmare tills den måste stoppas av terrorledarna för att det inte ska sluta i lynchning, eftersom det ju att hade blivit dålig reklam för den palestinska saken om dessa pinade människor slitits sönder framför rullande kameror.
Jag ser avtärda israeliska män på en scen omgivna av maskerade och tungt beväpnade terrorister. Jag ser dem tvingas att vinka, le, hålla upp ”diplom” och tacka sina plågoandar, ja, en av israelerna tvingas till och med till att kyssa en maskerad terrorist på pannan. Som tack för tortyren.
Jag ser den palestinska folkmassan festa och fira, filma och fotografera sina offers förnedring. Hela familjer är samlade för att njuta av skådespelet. Man håller upp sina småbarn för att de ska se och lära sig vilka människor de framöver måste lära sig att förnedra och mörda. Stämningen är euforisk, man äter och dricker och lever i fantasin ut nya blodbad.
Jag väljer bara en bild av de massor av bilder som finns av dessa förnedringens scener. Jag väljer bilden av den svårt undernärde och torterade Eli Sharabi när han knuffas och släpas upp på en scen med ett förnedringens ”diplom" tryckt i sina händer. De som släpar dit honom för att exponera honom för folkmassans hat och mordlystnad är maskerade, tungt beväpnade våldsverkare med många oskyldigas blod på sina händer. Och Eli Sharabi vet där ännu inte att hans hustru och hans två döttrar mördats av palestinierna.
Och medan jag skriver detta sitter ännu människor kvar i tunnlarna, människor vilkas enda brott är att de är judar, döda eller i väntan på sin undergång (för de palestinska ledarna tänker aldrig släppa alla för då förlorar de sin makt). De flesta har alltså redan mördats, men ännu lever några. Kanske lever de där två unga männen som en kort stund släpptes ut för att se andra förnedras men till sist ändå befrias. Dessa två heter Guy Gilboa-Dalal och David Eviatar och det cyniska brott som begicks mot dem där ger en skrämmande klar bild av vad Israel har för fiender.