Två nätter i augusti bodde vi fem (två människor och tre hundar) i ett halvt förfallet men samtidigt märkligt välutrustat slott i ett skogsbryn nära den vackra lilla staden Tabor. Vi hade halva slottet med så många rum vi ville använda och med fler sängar än vi orkade räkna. Och det kostade just så lite att det inte går att minnas hur lite. Allt var som en saga utom jag som var där på besök från mardrömmen. Utan att riktigt kunna tro att det någonsin skulle gå att komma ur förgiftningens klor tog jag ändå några bilder för ”en framtid som skulle vara möjlig att leva i”. Under nätterna knäppte det i de gamla trapporna och utanför fönstren susade skogen.
