En dag av sol och vind. Sol vill jag ju gärna ha, solsken är liv så här i början av februari, men vind är lite svårare att tycka om, särskilt om den är stark och idag blåste det tio sekundmeter och det kändes. Men den fick inte bli något hinder så vi gav oss av med bilen Vesna och jag med hundarna Miki och Tama och så for vi mot nordväst till den lilla staden Zaprešić. Först drack vi kaffe på torget och sedan köpte vi burek hos Ivo att ha med oss på den vandring vi ville göra. Och så for vi en liten bit till till slottet Novi dvori Jelačićevi. Här ligger ban Jelačić (han som sitter till häst på Trg i Zagreb) begraven och några ur hans familj ligger också begravna här.
Först gick vi genom slottsparken och tittade på slottet och en del vackert förfallna sidobyggnader och kapellet och gravmonumentet. Men snart var vi ur parkområdet, korsade en bilväg och kom in i skogen, en lövlös lövskog – här är säkert underbart vackert när den riktiga våren kommer – med bokar och ekar. På marken bland de torra löven såg vi små vårblommor, mest lila krokus. Det är ju alltid något särskilt med de här första vårblommorna.
Vi hade ingen direkt plan utan följde helt enkelt stigen som löpte framför oss genom skog och över gräsmarker.
Hundarna sprang och upptäckte världen och hittade ibland något för oss människor ganska äckligt att äta eller bara tugga på. Tama sprang som en vind, Miki mera som en hund som vet att vara sparsam med krafterna. När vi tyckte att vi kommit lagom långt för en burek-paus letade vi efter en sittplats och hittade en kullfallen trädstam i solen. Den blev bra och Ivos burek visade sig vara av bästa sorten. Det måste jag komma ihåg, för till Zaprešić kan jag ta mig på egen hand med tåg . Sedan fortsatte vi stärkta. Ja, hundarna fick också lite burek.
Då och då blåste det riktigt hårt och en stund kände vi att det nog var ganska farligt, för stora trästycken damp mer än en gång ner alldeles inpå oss, nästan som om någon siktat men precis missat. (Bilderna återger inget alls av faran.) Får man en sådan gren i skallen så är det inte säkert att man klarar sig, men vi hade tur. Jag försökte komma på vilken författare det var som dödats av en nedfallen gren under en storm i Paris, men nej, minnet svek mig.
Alldeles innan vi kom tillbaka till slottet smet Miki iväg in på en gård med hönshus och gåshus och hönor och gäss spankulerande bland bråten på gårdsplanen. Jag sprang som en galning, en kvinna kom utfarande från en lada och skrek högt, Miki smet in genom ett hål och var försvunnen. Jag rusade runt runt de olika uthusen hit och dit och plötsligt såg jag honom i ett hörn och, tro det eller ej, jag lyckades preja in honom i hörnet och fånga honom. Han är alltså egentligen väldigt snäll och lydig, men inte när han är jägare och nu var han det. (Huset på bilden hör inte till gården utan till slottet.)