Inatt öste regnet och kanske åskade det också, fast det är svårt att veta här i Varberg där man spränger för den nya järnvägstunneln också långt in i natten. Morgonen var ganska frisk och full av vind och vita moln for snabbt över himlen. Miki och jag gick ganska fort och lite vinddrivet över Hästhagabergen ner mot Lilla Apelviken, där sandstranden var tom, och vidare förbi Subbe. Och så rundade vi den där kröken bakom fyren och rusade ner mot klipporna och havet.
Sedan följde vi stigen längs havet och långt borta i fjärran framför oss såg jag Rödskär, Miki nosade och tittade på närmare ting, tror jag i alla fall.
Här känner jag alla stigar och jag vet alla vikar och klipputsprång. Och jag vet vad som växer här: en, oxel, björnbär, ek, rönn, slån – allt mycket nära marken för här härskar vinden.
Vid en punkt vände jag blicken inåt land och sökte efter hålet i väggen av en och ek och asp. Jag fann det nästan genast och ni ser det också. Om man går in där kommer man in på en skogsväg som är ett slags tunnel genom grönska, jag tror Pappa kallade den Doktorspromenaden, men kanske minns jag fel.
Miki och jag smet över klippan och in i hålet och så var vi i en annan värld, ett slags inlandsvärld strax intill havet men ändå någon helt annanstans.
Ja, det där luddiga sagodjuret som man inte vet vad som är bak och fram på, det är Miki. På bilden ser man inte att gången har ett tak av löv, men det har den, i det här fallet kan ni lita på mig. Ett stycke in i djungeln plockade jag lite kantareller som stod ungefär där de brukar stå.