I Sverige finns det något som heter Alliansfriheten. Där är man också upprörd. Men inte över krigsförbrytelserna. Anders Björnsson skriver så här:
”Under krig och krigsliknande tillstånd bryter konsensus och lagstiftning samman. Det händer också med språket. Man debatterar inte, man attackerar. Så har det blivit inför och under Ukrainakriget. Den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall tycker sig ha urskilt ”ett drag av illvilja […] i den politiska diskussionen” (Dagens Nyheter 7/3) Den mindre erfarna Paula Neuding citerar (Svenska Dagbladet 7/3) med gillande en brittisk Rysslandshatare som anser att förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder ”stinker” och att han borde förvägras inresa i Storbritannien och USA. Anledningen är att han har lett ett ryskt-europeiskt energikonsortium, och alla vet ju att ryssar stinker – av vitlök, eller hur?”
Vad vill den här Anders Björnsson? Och vad är han upprörd över? Inte anfallskriget, inte morden på den ukrainska civilbefolkningen, inte bombningar av barnsjukhus och förlossningskliniker, nej, han är upprörd över… nej, jag vet faktiskt inte vad han är upprörd över, kanske något med ordval eller russofobi, ni vet? Jag ser här att det inte är våldet och morden han upprörs över.