En skåra genom tillvaron

Vårsolen skiner vänligt och varmt men det löper en skåra genom tillvaron. Putin äter sig in i Ukraina som en omättlig helvetesmaskin. Ibland när jag ser honom sitta som en flugskit på väggen i sina vitglänsande överdimensionerade salar tänker jag på Ceaușescu och hans makabra Palatul Parlamentului eller kanske ännu mer på hans sista dag. För min blick ligger den som en dubbelexponering över Putin där han sitter och trycker bland de vitglänsande mastodontkolonnerna.

Och ändå har dagen här varit vacker och Miki och jag har varit på vår vanliga marknad och köpt färskost, clementiner och blitva. Och vi har suttit på vårt kafé och växlat ord och svansviftningar med den ena och andra. Innan vi lämnade Branimirova tržnica slog vi oss ner på en liten trappa om hörnet från baren för att njuta ännu en av solvärmen och titta på allt som rörde sig eller stod stilla eller bara blunda mot ljuset.

Jag tänkte inte på Putin men i stället dök alla de här människorna som ”inte alls är för honom men…” upp. Jag hörde dem säga att språkfrågan var orsaken till kriget. Eller att Ukraina är så korrupt. ”Minskavtalet måste följas”. Nato vill ha Ukraina. Man får inte utmana Putin. Och geografin, ja, geografin är orsak till kriget. Eller den goda jorden. Eller att Ukraina är så stort. Man skulle kunna kräkas för mycket mindre. Sedan hör jag ”lugnande” röster som säger ”kriget kommer inte till oss, det kommer BARA att utspela i Ukraina och där är det ju ändå så korrupt och delat”.

Det är Putin som är skyldig, inte svaga ledare i väst, inte Nato, ja, inte ens alla Putins babblande apologeter. Må han gå under.