Idag har det blåst ljumma vindar från sydväst och Miki och jag har drivit omkring som löv eller stoft utmed gatorna i den mjuka luften. Ingenstans, nej, ingenstans skulle vi. En stund ringlade vi runt i den där parken bakom Branimirova tržnica, som jag inte vet vad den heter, men jag vet att det finns mycket ginkgo där. En stund tittade vi på två småhundar som lekte eller kanske var det mest jag som tittade, Miki hade något att undersöka med nosen.
Jag tänkte något lite vagt om att jag såg världen från andra hållet, att vi gick mothårs och att det ändå inte alls blev borstigt. Och vidare: Ingen som ser oss vet att vi är eremiter! På förmiddagen hade jag ju skämtat med ostförsäljerskan inne i den stora grå hallen på torget och sedan hade vi suttit och druckit kaffe och växlat några ord och blickar med den vänlige mannen i ”ribarnica-baren” och Miki hade fått sitt vatten och en klapp. Ja, eremiter men helt inne i världen. När det blåser så där varmt på vintern vänds tankarna ut och in och fladdrar lätt. Och när vi gick längs Vukovarska kom solen och vi rörde oss framåt som ulltussar. Allt var milt och välkänt och ändå så stort och oupptäckt, så oupptäckligt.
Jag spanade in i prånget invid ett nybyggt hus eller snarare ett hus som håller på att bli nybyggt. Ser ni det där lilla korrugerade taket med ett bord och en stol under? Stolen syns kanske inte, men den är där. Ibland när Miki och jag går förbi här brukar jag fantisera om att vi sitter där inne och tittar ut på världen. Jag tror att det där lilla bordet är världens medelpunkt.
