Igår kväll var Miki och jag på på Makao med Vesna. Cooltura var fullt så vi gick till den utmärkta ”gobbabaren” Makao och där fanns det plats. Vi människor drack varsin liten gemišt som på ett mirakulöst sätt kom att räcka igenom alla de fyra timmar vi satt där och Miki drack vatten. Miki var ovanligt lugn men det berodde kanske på att han hade god utsikt över gatans liv mellan ”blomkorgarna” (nej, ni ser varken blommor eller korgar, men vad kallas det ni ser?).
Vesna och jag vände och vred på de strider var och en på sitt håll utkämpat på sista tiden. Mina känner ni till – om ni alls är intresserade – och Vesnas handlar om den märkliga kamp mellan olika grupper eller folkgrupper som pågår i hennes hus. ”Det är som ett litet Kroatien eller ett Kroatien i ett nötskal”, sa hon. En bärande vägg kommer kanske att tas bort av den ena sidan och kampen är på allvar. Jag ger inga detaljer eftersom jag i livet lärt mig att när det är befogat iaktta försiktighet, i alla fall när det gäller andra. Sedan pratade vi lite om pandemin och vaccineringar och om den där brunvita hunden som attackerade Miki i parken. Den tjocka täta ”ullkragen” och kanske mina sparkande fötter lät honom komma oskadd ur det hela. Då och då tittade jag på himlen ovanför husen på andra sidan Olibska.
Den mörknade så småningom och var nästan svart när vi så småningom bröt upp.
