En av mina hållpunkter under åren i det här hörnet av Sigečica har varit ”kattbalkongen”. Redan under mitt första år här upptäckte jag den under en av Londis och mina promenader. Jag tror att jag tog rätt många bilder där under de första åren. Sedan blev det en vana att se på dem eller att åtminstone kasta en blick dit upp. Och så kom tiden när Londi inte orkade gå så långt. Året efter Londis död gick jag aldrig förbi där och när Miki sedan kom till mig gick vi först oftast andra vägar, men sedan var jag där igen och Miki gick bredvid mig men brydde sig inte om dem. Han är mer intresserad av det som rör sig på marken. Och jag har börjat ta lite bilder igen – i smyg, om det går att kalla det så – och jag funderar på vilken människa eller vilka människor som kan bo där inne med katterna. Kanske ska jag fråga ”teta Katarina” för hon bor nog där någonstans och hon vet förstås allt som man kan behöva veta om ett kvarter. Jag tänker också på hur mina levnadsår mäts vid kattbalkongen. Det är ju rätt lång tid som gått sedan den första gången jag kom förbi. Lite vagt tänker jag också på årsringarna på ett träd. Och katternas nätrutade pälsar.
