Miki och jag går genom den varma förmiddagen. Längs vår gata, Hvarska, är luften mättad med lindblomsdoft. Och jag vet på nytt varför den här månaden bär det vackra namnet ”lipanj” (även om inte alls alla här använder det av vad-vet-jag-skäl – det är väl för att det är för gammalt och för nytt) och jag gläder mig åt det.
Jag glider in i linddjupet ovanför mig och tar en doftbild. Jag vet att doften når så långt den kan och jag tänker att den säger mer än så många av människans ord om vad vi borde eller inte borde göra, tycka, vilja, önska. Lindens små starka blommor erbjuder en högre frihet.
Och Miki söker skuggan för han vet mycket. Här ligger han på en ännu lite fuktig plats där regnet föll härom natten. Svalkan är ännu kvar.
