Egentligen har den här dagen varit ganska bra med tanke på vilken tid vi lever i. Solen har lyst upp världen här och höstlöven är vackert gula. Men det bästa, när jag nu ser tillbaka på den gångna dagen, var ändå morgonen i parken och Mikis möte med den lilla svartlockiga hundflickan, som jag aldrig minns namnet på. Hon kom stormande bakom oss och jag valde att släppa Miki fri, även om han är en rymmare och en jägare.
De hälsade på varandra men den lilla lockiga ville också hälsa på mig så hon sprang några steg förbi Miki, som stod kvar som ett slags stram schackhäst.
Men strax vände hon tillbaka till honom och de lekte en liten stund och var glada.
Ja, och sedan skildes vi eller de och Miki och jag gick vidare.