Ur helgens ”händelsemyller”

Helgen som ligger bakom mig har varit så intensiv att jag nästan glömt allt, bara de största händelserna finns kvar i minnet men i ett slags böljande oordning, fast jag minns det jättelika benet Miki hittade vid en soptunna på lördagsmorgonen. Först försökte jag ta ifrån honom det, men jag fick ge upp, så han tog med sig det till Simpa, där han låg och gnagde medan jag drack mitt kaffe.

Och så gick vi in och jag åt frukost. Miki var rätt mätt men åt lite grann liksom för formens skull. Jag rotade lite bland några texter i datorn (antar jag, detta minns jag egentligen inte) och så gick vi ut igen, men inte särskilt långt för värmen började stiga och jag fattade beslutet att åka till Jarun och låta Miki vila hemma. Spårvagnsfärden var lika ändlöst lång som sist men jag satt på skuggsidan och det var lite folk i min vagn, alla med masker och jag höll mig lugn. Och till sist steg jag då av vid hållplatsen Jarun och gick längs den där långa raka, delvis stekiga gatan fram till sjön. Jag hittade en skuggig väg som egentligen inte var en väg utan ett slags otydlig stig. Jag gick under popplar, tror jag.

Och så fortsatte jag över bron till min ”ö”, som jag fortfarande inte vet om det är en ö eller en halvö. Jag valde ut en plats i närheten av där jag brukar vara under plataner och popplar eller vad det är för träd.

Jag hade med mig en bok, ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag så småningom – efter mitt förra misslyckade försök – vill läsa på kroatiska. Den boken ligger på nattygsbordet sedan några år: ”Povratak Filipa Latinovicza”. Nå, nu läser jag först hela på svenska och sedan kan kampen börja. Mellan läsningen åt jag lite frukt och bröd och tog några simturer. Hemvägen blev ett slags omvänd ditväg. Inget särskilt hände och jag fick inte panik.

På eftermiddagen hade vi träff med Vesna och hennes ena dotters lilla vilda valp Tama. Först när hon såg Miki blev hon rädd även om han såg vänligt neutral ut.

Vesna tyckte vi kunde gå en promenad och det var rätt för då försvann Tamas rädsla och hon blev allt busigare och vildare, men Miki travade på och var lugn som en filbunke. Han visste att han hade med ett småbarn att göra. Och när vi sågs igen på söndagsmorgonen var de vänner.

Sedan blev det en tur till Jarun för mig igen med allt som hör till. Och sedan Miki-rundor förstås och nu har Tama åkt hem till sig, men hon kommer säkert tillbaka. Och idag har det varit en måndag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *