Den nya tiden

Nu när det som förr var vardag har blivit märkliga äventyrligheter blir en utfärd till Bundek något det aldrig varit tidigare och jag känner mig fortfarande lite skakad. Jag begär inte att alla ska veta så jag ger en förklarande kortversion. Sedan några månader tar jag mig fram på psykofarmaka och är mentalt mycket försvagad även om många tycker att jag på nytt ser ut som vanligt – bara lite tunnare kanske. Jag ska inte berätta om de fyra eller fem katastrofer som drabbat mig, jag ger bara det ungefärliga antalet. En enda gång sedan början av mars har jag varit utanför Zagreb. Det var den där fantastiska resan med Toma och Miki till floderna Kupa och Dobra, med bad och slott och vackra utsikter. Miki höll sig torr utom om tassarna men han upplevde allt möjligt ändå.

Igår bestämde jag mig för att åka och bada i Bundek, vår ena zagrebska korvsjö. Och så gav jag mig iväg idag med ryggsäcken på ryggen. Miki fick stanna hemma efter två morgonrundor, han skulle ändå inte gillat varken värmen eller vattnet. Jag bestämde mig för att gå första biten till fots och hoppa på spårvagnen vid Slavonska. När jag kom dit var jag helt ensam på hållplatsen och jag fick syn på en skylt.

Jag läste och insåg att det inte skulle komma någon spårvagn utan jag skulle ta en buss i stället, men var? Jag gick över gatan och började sedan gå i riktning mot floden. Efter en stund dök det upp en provisorisk skylt och strax därpå kom bussen. Den var inte för full och alla hade mask, så jag tyckte att jag kunde testa. Jag frågade om den stannade nära Most mladosti (det är där jag brukar gå av spårvagnen). Svaret blev rätt vagt men, något i stil med ”ja, en bit längre fram”. Vi for över Sava och stannade inte vid bron, som jag ändå ologiskt hade hoppats. I stället stannade vi i Zapruđe och jag slank av och såg mig om. Det såg rätt bra ut men oväsendet från byggarbetsplatsen på bron var öronbedövande. Jag gick fort trots hettan och ganska snart nådde jag fram till parken som omger Bundek. Det var skuggigt och fint under träden och inte så hett som på nasip som jag i och för sig gillar för utsiktens skull.

Och efter en inte så lång stund – en obestämd tid – var jag framme vid sjön och valde ut min plats, ungefär den vanliga. Det var nästan folktomt men desto fler svanar.

Jag höll mig på land tills den största flocken simmat förbi. På några ställen såg jag människor som badade, men de var lätt räknade. Jag läste en stund i Tove Janssons ”Sommarboken”, kapitlet om en förfärlig storm. Sedan gick jag i och tog mig en simtur. Och så en till…

Tiden gick och jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Det var inte särskilt lockande att försöka leta reda på den motsatta hållplatsen vid Zapruđe, så till sist bestämde jag mig för att gå hela vägen hem. Jag började med att gå längs nasip där man visserligen bara anar floden men man vet att den finns där. Sedan tog jag mig upp på bron och korsade i sakta mak Sava som såg märkligt sval ut för mig som gick där med svetten lackande i pannan och på ryggen under ryggsäcken. Om det inte hade varit för alla bilarna, så hade det varit en vacker upplevelse. Nu var det bara vackert för ögat.

Resten behåller jag för mig själv för det blev en ganska seg vandring. Och när jag kom hem så ville Miki förstås ut, så det var bara att följa hans vilja.