Nej, jag varken kan eller vill berätta något mer än att jag nu ser ett slags ljus i slutet av den långa mörka tunneln. Jag går med Miki vid min sida, jag vilar, träffar lite vänner, arbetar lite, kan ibland läsa lite igen. Planerna sträcker sig några timmar framåt. Utåt ser jag nog ut som vanligt igen, bara lite tunnare, inåt ser jag lättare det osynliga än det synliga. Men i en halvskuggig trädgård vid Rapska som vi nyss gick förbi blommar rosorna vackrare än i någon dröm.
