Dagarna är en kamp och jag märker att jag gång på gång pressas till marken. Hela räckan av katastrofer och faror som hopat sig i mitt liv är mer än jag klarar eller jag kanske ska säga att jag gång på gång som genom ett under klarar det, men hur många under kan det finnas? Idag tänkte jag att jag kanske måste börja från början från den där dagen i Trieste i början av februari när jag fick ett konstigt meddelande i min telefon. Så småningom lyckades jag tyda det: René hade plötsligt dött i Brno dagen innan jag fick meddelandet och dagen efter att jag senast bytte några ord med honom. Ja, vi var skilda sedan många år, men den saken är något annat och kan inte höra hit.
Några dagar senare var vi samlade i Brno, Rudolf som farit till Europa från Kapstaden och Alexandra och Federico som kommit från Trieste och jag som tagit omvägen via Zagreb för att lämna Miki hos en vän (någon vecka senare hämtade jag honom till Brno, men det är en annan historia). Vi gick mycket och utförde alla ritualerna – både de banala och de djupa. Många gånger gick vi till Poutník, en ölstuga som René ofta gått till. En dag fick någon av oss, jag tror det var Rudolf, syn på ett fotografi i ett hörn av lokalen. Alldeles i mitten av fotot står René med stängda ögon. Vi eller kanske bara jag tänkte att det kanske kunde vara taget för en sex-sju år sedan.
Den dagen var det nog bara Alex, Rudolf och jag som var där. Federico gjorde något annat, kanske försökte han läsa lite. Vi tittade alla tre noga på bilden och tog bilder. Alex tog en bild på mitt tittande.
Och så gick vi ut igen och vidare genom gallergrinden och vände blickarna bakåt mot den lilla gränden eller platsen utanför Poutník och jag spanade uppåt mot denna pavlač som ramar in övervåningen. ”Pavlač” var också det sista ordet René skrev till mig dagen innan han dog.
