Under popplarna

Vi går inte långt men ofta är vi borta ganska länge. Idag är det nog sommar på sätt och vis – 27 grader i skuggan ser jag – och Miki och jag har varit länge på vår plats under popplarna.

Det är två popplar som står ganska nära varandra och mellanrummet är ett slags värld. Där sitter jag lutad mot den ena stammen och Miki ligger i gräset. Jag ser bilarna susa förbi längs Vukovarska eller Heinzelova och i fjärran, om jag lutar mig lite framåt eller bakåt – vad som är bak och vad som är fram i denna värld går inte att veta – ser jag Medvednicas böljande silhuett. Det är bara i den här tiden som någon kan välja en plats som denna för sina dagliga utflykter. Vi ser världen och människorna men behöver inte möta någon. Ja, Miki saknar kanske vissa hundmöten, men bara vissa, för han kan vara lite reserverad och tycker ofta att det är minst lika intressant att undersöka spåren av verkligheten som att möta verkligheten själv. Han är en läsare och analytiker.

Tiden som går när vi vistas här i poppelvärlden flyter fram som den där floden i Hesses ”Siddhartha”. Och vi är kanske båda på väg att bli Vasudeva.