Färd med förhinder

Utan onda aningar – nej, varför ska man ha sådana? – steg jag på spårvagnen hemma vid Radnička någon gång vid middagstid. Jag var på väg till mitt arbete. Till min glädje fick jag till och med en sittplats och jag slog mig ner och började i huvudet gå igenom de kommande lektionerna. Vid Držićeva stannade spårvagnen före korsningen och sedan hände först ingenting alls. Jag tänkte inget och tittade bara lite planlöst ut genom fönstret. Men så märkte jag att folk i spårvagnen började resa sig och några var på väg genom dörren som oväntat öppnats fastän vi inte befann oss på någon hållplats. Jag såg mig om och nu verkade de flesta på väg ut, jag också. Chauffören pekade framför sig på en buss som stod stilla mitt i korsningen.

Det var den som var orsaken till det hela. Jag såg att det var samma buss som jag ibland åkt till Trieste med. Den hade fått motorstopp och stod nu tvärs över de spårvagnsspår som vi nyss varit på väg längs. Folk gick hit och dit, tittade i sina mobiler, ringde, ropade och bilarna tog ovanliga vägar. Spårvagnarna hade slutat gå utom i en riktning som var fri. Jag ringde lite hit och dit och skickad några meddelanden. Jag tittade på bussen och först hände ingenting, men så dök det upp två män som började titta in i den på olika ställen. Tiden gick och jag funderade och letade efter en lösning på mitt problem. Det var förstås ingen idé att gå till nästa hållplats, för varifrån skulle den spårvagnen komma, från luften? Men så kom jag på att jag kunde korsa två gator och hoppa på en vagn åt det enda fria hållet. Jag skulle åka till Glavni kolodvor, visserligen en omväg men en möjlig väg, och sedan skulle jag gå genom passagen under stationen och vidare över Vukovarska och så till universitetet. Haha, det här blir visst lite långrandigt – ursäkta, men sådan här läsning är frivillig, glöm inte det! Inom kort var sexan där och jag steg på. Det var trångt i vagnen, men inte outhärdligt. Och efter fyra stopp gick jag av och fortsatte till fots ner i den underjordiska passagen, underjordisk på ett helt vanligt sätt med affärer och barer. Jag gick med snabba steg igenom och ut på andra sidan och förbi en massa bussar och snart var jag framme vid Vukovarska. När jag stod vid övergångsstället såg jag ”min” spårvagn eller dess ”bror” komma farande. Jag skrattade lite inåtvänt och tänkte på hur onödiga mina duktiga manövrer varit. Och så tänkte jag på hur hanterligt litet Zagreb ändå är. Bra stad, ju.

Kommentera