Någon gång vid middagstid idag kom jag ut från huvudposten bredvid stationen efter att ha skickat iväg lite julpost. Solljuset bländade mig och jag kände också värmen och utan att veta varför stannade jag till på avsatsen, innan jag gick nerför trappan.
Jag kände tydligt att jag är ett solens barn och alla tider bortom detta nu – som var då – försvann och för ett ögonblick, eller kanske lite längre, visste jag ingenting om vart jag var på väg eller var jag hade varit eller ens vem jag var. Jag var bara min egen närvaro under solen och jag kände att detta var nog.