Nej, jag blir inte besviken om ni säger att ni inte bryr er om vad som händer med huset på hörnan Rapska-Lopudska. Jag vet att ni också har era liv, era hörnor. Nå, det här är mitt liv och ja, hur inåtvänt och störande det än kan verka, så gör jag det här mest för mig själv, för att lära mig om tillvaron – till ingen nytta men till en viss sorts glädje – och för att rada upp ögonblicken och händelserna på tunna trådar innan de ger sig av.
Så här såg huset och uthuset ut den fjortonde november på morgonen på lite avstånd. Det är många som arbetar på det numera.
Och den här bilden är från kvällen den sjuttonde. När männen gått vågar jag mig riktigt nära. Ofta känner jag mig som en blandning av en spion och ”en som verkligen har med saken att göra”.
Och den här är tagen den artonde någon halvtimme före skymningen. Arbetet pågick fortfarande och jag fumlade lite och en fingerskugga kom med på bilden.
Och här är vi framme vid lördagen den tjugotredje på morgonen. Det arbetas alla dagar utom vissa söndagar.
Den sista bilden är från början av eftermiddagen samma dag. Ja, ni ser, det händer saker.
Och jag undrar så vem som så småningom kommer att bo där.
Jag tycker du ska ha det där huset. Det är ditt. Om praktiska/ekonomiska omständigheter talar jag nu inte ; )
Tack, jag tar gärna emot det, får väl bygga staket som skydd. *.^