Vi lämnade Halle vid tiotiden och vår första etapp förde oss till Leipzig, där vi mer odramatiskt än väntat bytte till ett tåg till Hof. Sedan reste vi bara genom landskapet.
Sedan kom vi så småningom in i Vogtland, detta landskap som svävar över gränsen mellan Sachsen, Thüringen, Bayern och Böhmen. Kanske skedde det just här vid det gula kråkslottet bland träden:
Vogtland är en mytomspunnen värld och det sägs att man i Musikwinkel, ett hörn av Vogtland, i början på 1900-talet tillverkade 80 procent av världens orkesterinstrument.
Järnvägen lutade allt brantare uppåt uppåt och jag undrade hur länge det skulle fortsätta så. Vid Mehltheuer trodde jag toppen var nådd men det var den inte.
Men så var vi plötsligt i Hof i denne ganska obayerska del av Bayern och vi steg av och bytte till tåget mot Regensburg. Vi färdades sömniga genom lövskogar och barrskogar och så var vi framme och tog oss till vårt perfekta lilla hotell på bortsidan av järnvägen. Vi blev vänligt mottagna av fru Czogalla och sedan drack vi varsitt glas av det lokala ölet Kneitinger och åt en fullvärdig måltid.
Lite halvtrötta begav vi oss sedan in i stan och strövade omkring bland de vackra husen och kyrkorna till vi nådde Donau. Vid Steinbrücke stannade vi upp ett tag väl medvetna om att denna stad kommer att tillhöra oss imorgon också.
Åh, detta Centraleuropa. Så vackert det är.
Hurra, Regensburg! Jag tillbringade nästan en hel vecka där. Det var fint att se historiska byggnaderna (och museets utställning) och jag hittade även en del samtidskonst och en bra odubbad film i den mycket fina biografen. Hoppas att ni har det fint och mår bra där!
Tack för kommentarer – resan var intensiv, så jag svarar först nu.