Venerdì Santo

Och bakom soptunnorna vid Vukovarska hör jag ”Venerdì Santo” med Francesco Guccinis skrovliga röst, ja, hans sång är det ju. Jag hör hans röst, även om jag går här i detta tillfälliga nu.

1IMG_5971

”Venerdì Santo, piene d’incenso sono le vecchie strade del centro”. Och bilder av Bologna någonstans vid Piazza Santo Stefano från senare år läggs halvt genomskinliga ovanpå den eviga bilden av trappstegen till den lilla kyrkan Madonna della Neve i Domodossola från ungdomen. Sandro har gitarren med och vi sitter där i vårkvällen och sjunger den gamla sången: ”Venerdì Santo, prima di sera, c’era l’odore di primavera”. Och jag tänker här bortifrån mitt nu att det är så underligt att han är död, att han varit död så länge. Han gick inte att leva med och jag lämnade honom just därför, men för varje år som går saknar jag honom mer. De andra männen som jag levt längre tider med – ja, jag vet att pluralformer här inte låter så bra, men livet har den form det har – är i denna tid alla mer främmande för mig än han. Kanske är det så för att han är död och jag nu kan tolka honom som jag vill. Han kan inte säga att jag misstar mig, att jag missförstår honom, kanske skulle han värja sig nu om han kunde, men han kan inte. Han har blivit min på ett sätt som han aldrig var när vi gick sida vid sida i ungdomen på vägarna upp mot Vagna eller Monte Calvario. Och han är ung för alltid, han har inte stelnat i någon åldersform, han svävar och med honom förlorar jag också mina år. Vi är tjugo igen och villovägarna ligger framför oss och vi går tappert mot skymningen, som också skulle kunna vara en gryning: ”Venerdì Santo, muore il Signore, tu muori amore fra le mie braccia, poi viene sera, resta soltanto dolce un ricordo: Venerdì Santo.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *