den ungerska tiden

Idag har det hänt mer än de flesta dagar i den här tiden utanför tiden, benbrottstiden, fast förmiddagen var lugn och soffliggaraktig. Men sedan kom Gabi hit och talade ungerska med Miki. Han har nog hört ungerska förr, alltså inte bara från Gabi, för han är ju från det bortre av Slavonien, där man hör ungerska mycket oftare än här. Dessutom har han pumi-öron och pumin precis som pulin är ju en ungersk hund. Ja, och Gabi hade med sig palenta med skinktärningar och svježi sir, som vi åt tillsammans med en sallad. Vi pratade om sådant som bara vi pratar om: lite om arbetet på ett speciellt sätt och mera kanske om tillvarons nu – och då kände jag en fläkt av den ungerska tiden, som rör sig på ett annat sätt än andra tider – och om önskningar och oprecisa, samtidigt lite bakåtspejande planer. Och vi skrattade åt ord. Någon gång på eftermiddagen blev solen lite starkare än morgonens bleksken och vi gjorde den där stora utflykten med min gipsfot och mina kryckor (som är Vesnas svärsons) ner till Simpa, min husbar. När vi satt där i uterummet tänkte vi på hur länge sedan det var som vi satt där sist, en vecka hade gått sedan dess. Vi tänkte på hur lång och kort tiden är och under tiden kom en pigg wessie från det inre av baren och hälsade på Miki. Ganska länge satt vi där i solstrimman och mindes att det varit varmare sist, 17 grader närmare bestämt. Och vi drack två koppar kaffe var. När vi gick tillbaka hem till mig vinkade kattdamerna och den gamle fotbollsspelaren från jugoslavisk tid åt oss från katthusen vid den ena husväggen. Gabi vinkade för mig. Tillbaka i lägenheten gjorde vi några praktiska saker som jag inte ska tråka ut er med. Det viktigaste som hände var att Gabi tog ner den där boken med dikter av Else Lasker-Schüler från sin höga hylla, så nu ligger den här på bordet och jag kan läsa hur mycket jag vill.

1IMG_5301

2.IMG_5297-2

3.IMG_5299

Kommentera