Den här dagen har inneburit ett steg, ett litet steg, in i en normalare tillvaro. Nej, fråga mig inte vad ”normal” betyder. Gabi har varit här med god mat och trivsel och hon hjälpte mig med en lång rad praktiska saker, förutom med Miki-promenaderna, som behövdes så väl denna vårdag. Ja, vintern kommer säkert tillbaka men idag har det varit vår, 17° och ljumma vindar med dofter av det kommande. Och det bästa av allt var att Gabi tvingade ut mig, ja, bara en kort promenad runt hörnet och in i Simpas uterum, där Gabi och jag sedan drack kaffe och Miki spanade ut i ”parken”. Sant är att det var svårt att gå ”så långt”, jag har varken kraft eller balans och stegen nerför trappan var på gränsen till det möjliga. Jag fick trycka tillbaka paniken med segt våld, men det gick och vi kom fram och satte oss vid det mest åtkomliga av borden. Ivan kom ut och tittade på gipsbenet och vi lät det tala för sig självt. Jag hade ingen lust att säga ”jag har brutit benet”, jag känner en gränslös leda inför den frasen, och Ivan visste tillräckligt genom anblicken. Han tittade vänligt-lätt ironiskt-medlidsamt på mig. Den rätta blicken. Och efter en stund kom han med kaffet. Och så satt vi där och lät den milda vinden berätta om sydligare nejder och kommande tider för oss.
Vårkänning, underbart.
Håll ut!
Tack Anneli!