Dagen har varit så proppfull och förtätad att jag just nu inte kan plocka ut något enda enskilt minne utan hjälp. Allt sitter ihopflätat med allt med både hårda och burriga knutar som telefontrådarna verkar göra i vissa kvarter. Och Bukarest är ett skönt och överdådigt mysterium med plötsligt och lömskt uppdykande halkiga håligheter – inte bara under Ceaușescus förfärande mardrömsfantasi till palats. Jag stöder mig inför natten på några bilder från ”Caru’ cu bere” – Ölkärran. Här vet jag att jag har varit.
