Tänk om det fanns något upprop som man inte kan ansluta sig till eller avfärda genom en ryggmärgsreflex eller genom att läsa namnet på den som står bakom det. Tänk om det någon gång kunde finnas ett budskap som kräver en stunds eftertanke innan man vet var man vill stå.
Varför finns det inga/så få (offentliga) samtal över gränserna? Jag föreslår att vi inte nu kommer med det där valet i det blivande Nazi-Tyskland eller det som följde. I så fall måste vi kanske tala om andra regimers koncentrationsläger också, men jag tror inte det är där vi ska börja.
Tabun är bland det mest handlingsförlamande som finns och tabun låser fast alla försök till resonerande eller genomlysning. ”Om detta måste vi tiga.”
Det pågår en uttunning av mitten, allt är ja eller nej, vi eller de. Men, och där verkar det ironiskt nog finnas ett slags samförstånd: man delar upp mord och våldtäkter mellan sig och talar om för varandra vilka som är allvarliga och skrämmande. Man tiger från varsitt håll om vilka som inte är att betrakta som lika hemska.
Nästan ingen tänker tankar som, vad har jag/vi gjort för fel, som väckte denna vrede och detta sönderfall? Varför är det så lätt att hålla sig själv för klokare än sina politiska motståndare? Hur klokt är det? Och varför känner vissa sig så provocerade att de måste ut i både idéernas och känslornas tassemarker?
Varför är debattnivån så låg och personangrepp så rasande vanliga? Alla dessa klumpigt tillyxade nidbilder! Jag tror inte de ger någon något eller skapar någon förbättring. Tycker vi inte att våra politiska motståndare är människor som vi? Nej, det är nog sällan så åtminstone när det rör sig om ytterkanterna. Vill vi veta vad den andre tänker och varför eller vill vi bara visa att vi har rätt? Jag tror att det kunde vara en god idé att undersöka detaljerna och de små förskjutningarna i det som händer.
Talar vi inte med varandra för att vi är rädda eller för att vi är helt säkra på att vi är på den rätta och goda sidan och att det är meningslöst att lyssna till dem som inte är på vår sida, som inte har rätt som vi, som inte vill det goda. Men – vad det goda och rätta är kan man nog bara visa genom godhet och rättfärdighet.
Var är vi om vi föraktar andra människor? Hur ska vi kunna nå den andre? Och vill vi det? Om inte – varför? Mycket få verkar ens för ett ögonblick tänka på livets korthet, vår dödlighet.
TACK!!!