I förrgår kväll kom vi hem, men minnena från resan genom Europa har nu täckts av ett tunt bildrikt skynke från gårdagens färder genom ett hörn av det vackra Zagorje. Stephanie och hennes far Franjo bjöd på middag på en liten restaurang på toppen av en kulle ovanför den lilla staden Desinić med utblickar över ett grönt böljande landskap.
Vi satt runt ett bord med ett äppelträd i mitten och då och då ramlade ett äpple ner på oss. Vi var åtta människor och två hundar och vi människor åt många rätter bland annat underbara štrukli och svalkade oss med gemišt med isbitar i. Toma åt många äpplen till.
Minnena från tågresorna, från Flensburg, Naumburg, Freising och Ljubljana bleknade bort, fast kanske bara tillfälligt. När jag får fast mark under fötterna kommer jag att göra små utgrävningar i det som varit. Jag kommer att försöka förstå hur Miki och jag klarade den långa färden, men igår var allting nu, samvaro, vita slott på gröna kullar och slingrande vägar. Från vårt äppelträdsbord såg vi borgen Veliki Tabor sitta uppklättrad på höjden.
Hemvägen blev mycket lång och vi gjorde bland annat en avstickare till byn Doni Zbilj, där vi tittade in hos Zrinkas svärmor. Vi strövade lite längs majsfälten och såg hönorna picka omkring i stor frihet. Miki fick slippa kopplet en stund innanför trädgårdens stängsel, men som alltid försökte han överträda gränsen. Miki lockas mer av frihet och sökande än av mat.
Färden fortsatte sedan till den märkliga lilla staden Klanjec, men det säger jag bara så här…