Jag läser ”Genom snön”

Idag är det helgdag här: Dan antifašističke borbe (Antifascistiska kampdagen) och på måndag är det nationaldagen (Dan državnosti), så det här är en långhelg, då många ger sig iväg till kusten eller letar efter andra nöjen. Men natten till idag förde med sig en temperatursänkning på tjugo grader och dränktes i störtregn och ännu faller några droppar, så de flesta vi möter på våra våta rundor har ett långt uttryck i ansiktet. Miki och jag är mest inne i väntan på kvällens uppklarnande och märkligt nog har jag inte lyckats vädra ut den varma luften ur rummen. Sommaren står som ett stort skåp här inne och väntar utan jäkt på sin fortsättning efter detta vassa snitt. Jag har börjat om med min läsning av Genom snön av Varlam Sjalamov och med hjälp av de svala fläktarna från fönstret försöker jag redan från början att tänka på vad jag ska skriva om den. Jag kladdar ner mina tankar löpande på små lappar och jag har satt upp ett slags motto eller mål för mitt arbete. Det lyder så här: ”Jag vill att det recenserade ska andas genom recensionens porer.”

1IMG_1725

Jag kritslar ner mer än jag någonsin skulle kunna peta in i min kommande text. Mina anteckningar är väl i stället ett slags byggnadsställning, fast här och där finns saker som nog ändå rakt av måste in i texten och ut ur ställningen. Då och då ramar jag in en mening eller ett stycke i boken som lyser på ett särskilt sätt mitt i det skildrades djupa förtvivlade elände. Här en sådan mening: ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen.” En enkel mening kanske, men helt ren och fri från slagg.

Jag läser vidare med pennan i hand.

Kommentera