Morgonen trädde in så oändligt vacker. En solstrimma föll över vårt golv och jag såg Miki ligga mitt i strimman i väntan på att jag skulle få på mig kläderna inför morgonpromenaden.
Jag duschade inte utan gjorde bara det allra nödvändigaste, så att vi kunde komma ut nästan direkt, för jag såg att morgonen var så gränslöst värdefull. Så vi drog iväg till parken och Miki lekte och hoppade med Loki och Hajdi och någon till. Luften var mild och ljuset log över träden. Men så kom Mikis ”gula minut” och han rände iväg som en svartlockig boll bort mot hålet ut mot Vukovarska. Fast den här gången var jag beredd, så jag fångade in honom strax innan det var för sent och friden var återställd. Åtminstone ur min synvinkel. Jag tog på honom kopplet och så gick vi med Đurđica i riktning mot Gorans lilla bar i hörnet mellan Zmajanska och Paška. På vägen lämnade Đurđica in Hajdi hemma hos sig, för hon tyckte att de kunde vila sig lite från varandra. Ja, inget konstigt i det för de hade varit ute nästan ända sedan gryningen.
Gorans bar är mycket liten och nästan helt mörk inuti, men vi lyckades klämma in oss vid ett bord på den smala uteplatsen, ett bord mitt i morgonsolen. Gathörnet där baren ligger är ett slags mikrokosmos. Här passerar alla förbi och många stannar och tar sig en kopp eller ett glas av något. Alla känner alla och nästan alla har något att säga, inte minst Đurđica. Jag visste att jag egentligen hade mycket att rätta och planera, men jag tänkte att ”morgonen är vår” och att allt annat därför får läggas på senare platser. Morgonen välvde sig hög och jag tog emot hela den och det gjorde säkert Miki också.
