Jag är ute på en av mina ”klassiska” resor, en typ av resor som gör att ”hemma” och ”resa” flätas ihop till en livstråd eller -vajer. I förrgår nådde jag Trieste efter en bussresa förbi Karlovac och genom det snöklädda Gorski kotar till Rijeka och Opatija vid havet – det där havet som utanför Opatija verkar rulla nedför jordens rundning – över ett stycke ganska höglänt Slovenien och så serpentinbacken ner från Opicina.
I Trieste gick jag mycket vid havet, både ensam och tillsammans med Alessandra. Igår gick vi i solskenet förbi den där vackra punkten i segelbåtshamnen där man har il faro della Lanterna som ett ljus mitt i, ett ljus som pekar uppåt mot himlens blåa och neråt i det vågblåa. Strax därtill svängde vi in mot staden och gick in på det rustika och traditionsrika ”Buffet Sandwich Club” på Via Economo. Ja, löjligt namn – vad är en ”sandwich club”? – men vi åt underbar soppa och drack vin på bästa sätt bland de larmande gubbarna där.
Igår eftermiddags steg jag på tåget mot Bologna och färdades först längs havet och sedan genom ett flackland med berg i bakgrunden. I Mestre steg jag av för tågbyte och passade då på att som vanligt gå längs Via Piave fram till korsningen med Via Cavalotti – det är en ungdomsväg – och sedan tillbaka. På kvällen nådde jag ett Bologna i regn, men tack och lov finns portici, som skyddar mot alla väder, nästan överallt. Och idag har Alexandra och jag varit på en utställning som heter ”Italiani a Parigi” med målningar av bland andra de Chirico.
Här ser ni Alexandra någon meter framför mig gående framåt genom en av dessa ändlösa, lätt slingrande portici. Färgerna är Bolognas, dessa toner av rost, rött, brandgult, ockra…