Igår eller kanske redan i förrgår inträffade ett slags vändpunkt i min tillvaro och nu kastas jag in i ett nytt stadium av sorgen efter Londi. Jag är både sorgsnare och gladare än på länge och jag brottas envist med att begripa dessa motstridiga känslor. Drömmarna tar mig till platser och ögonblick som länge hållit sig gömda. Jag ser Londi bredvid mig på gatan med brödbit i munnen och jag förstår inte att hon kan vara död.
Jag försöker ta farväl och skäms över det och det går ju inte heller. Londi kommer alltid att vara med mig, i mig. Jag är inte jag utan henne. Och ändå är jag utan henne.