Sedan igår har jag brottats med den förvirring som uppstått i mitt sinne efter att jag sett Slobodan Praljak tömma giftbägaren när han mottog sin dom för grova krigsförbrytelser i rättssalen i Haag. Ja, inte på grund av denna handling i sig utan den i kombination med nyheterna om att man tänder ett hav av lyktor för honom i Mostar, åsynen av lyktorna för honom här i Zagreb vid Kamenita Vrata och banderollen med texten JUNAK (hjälte) under Jelačićstatyn på stora torget. Och så hör jag att den serbiske politikern Vojislav Šešelj som också är åtalad för krigsförbrytelser kallar sin gamle fiende Praljaks självmord för en ”heroisk handling”. Och så hör jag mina vänner. Ja, en del säger helt begripliga saker, men andra säger saker jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag blir medveten om att jag trots allt, trots all min kärlek till det här landet, är en främling här. Att jag inte anar vad som ligger under stenarna. I sådana här stunder verkar det bara finnas ett tunt draperi mellan nuet och kriget… och för mycket "hjältar". Och jag försöker nu för säkerhets skull dölja vad jag tänker om det där implicita samförståndet mellan Šešelj och Praljak, men tanken tränger sig på. Båda begick brott mot bosniakerna. Och jag minns det där som någon sa en gång om att ”Bosnien är magen” och jag tänker på att magen är en mjuk kroppsdel. Det är nog så att jag vet både för mycket och för lite och kanske är det snart dags för Trieste…