Canal Grande – ett sinnestillstånd

Den här gången blev dagarna i Trieste så fulla av möten och märkligt självstyrande förlopp att jag nästan gick miste om mitt möte med staden själv, men inte helt för någonstans uppstod en lucka för en stund då jag stod och försjönk i en av de vyer som hör till mitt Triestes blodomlopp. Jag stod på den där bron mellan Canal Grande och havet och blickade in över vattnet bort mot Sant’Antonio Nuovo och till höger därom såg jag San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan med sina blåa kupoler och ett hörn av piazza Ponterosso. Och framme till vänster gled min blick igenkännande över palazzo Gopcevichs vackert tecknade fasad.

1IMG_8973

Vattnets lätt punkterade kalla blankhet och ljusets och himlens stillsamma gråhet förde tanken till den där raden i en sång av Francesco Guccini: la malinconia non è uno stato d’animo… Melankolin är inget sinnestillstånd – men Canal Grande kan nog vara det.

Kommentera