Till Subotica/Szabadka

Jag har varit långt långt borta i Vojvodina. Med bussen till Novi Sad tog det knappt sju timmar och det låter väl inte så mycket, men jag eller vi kom så långt bort ifrån allt annat. Och från Novi Sad som ligger på gränsen mellan Srem och Bačka (smaka på de namnen!) for vi genom Bačka norrut till Subotica/Szabadka. Jag förstod med ens vad som är det speciella med riktigt vida slättländer: himlen är mycket högre över dem än över andra trakter, särskilt om himlen är så där gränslöst blå. Ni får säga vad ni vill, men detta kommer jag nog berätta om flera flera gånger, så många som behövs. Men idag bara detta lilla: Vi nådde Subotica i middagssol, som senare blev eftermiddagssol. Staden är ett vackert mysterium av sagobyggnader i jugendstil, keramik, blomsterslingor, förgyllningar, till stor del verk av Komor Marcell och Jakab Dezső (ja, efternamnen ska naturligtvis vara först – på ungerska går man ju från stort till litet) och gatorna är ett slags svalkande lummiga gröna tunnlar. Kanske är det lindar eller kastanjer som kantar och höljer in gatorna, jag minns inte, men grönt är det och det susar svagt i lövkronorna.

Och här visar jag er nu lite ologiskt ett palats av Raihle Ferenc. Så här vacker är världen eller är det drömmen som ser ut så här?

bild-75

Och här föddes Kosztolányi Dezső, men det visste ni nog redan…

Kommentera