Drömmar på en balkong i Trešnjevka

Det finns en rad stadsdelar i Zagreb som ruvar på en kanske inte helt omedelbar men djupt sittande charm. Trešnjevka är en av de bästa när det gäller detta och kvarteret har fått sitt namn efter ”trešnje”, körsbären eller körsbärsträden som växte här i mängder en gång, det har jag sagt förr, men upprepningen är nu en gång en del av mitt språk. I alla fall tog jag spårvagnen dit under den sena eftermiddagen igår. Jag steg av vid Trešnjevački trg och sneddade sedan över en gräsplätt som med en glad överdrift skulle kunna kallas ”livada” (äng). Jag stannade till lite framför ett ganska stort grått hus med rödaktigt tegeltak. Lite slitet var det med flagnande puts men vackert inramat av höga grönskande träd, kanske askar (jasen heter ask eller tvärtom). Kanske är detta hjärtat av Trešnjevka, tänkte jag lite otydligt och liksom fumlande.

bild-75

Jag kom ut på Nova cesta och följde den en bit. Solen sken på gatan och de slitna husfasaderna och jag kände mig hemma på det där sättet som jag gärna gör, när jag inte riktigt vet var jag är. Jag faller liksom igenom kartans och de fasta adressernas botten. Lite bländad svängde jag in i Gabriellas portgång och så var jag uppe hos henne och vi satt på den lilla balkongen och dinglade med benen med varsitt glas pálinka i handen och med ens blev allt väldigt ungerskt. Ungern är ju det där hemlighetsfulla men ändå välkända landet strax bortom kullarna här, om det nu finns några kullar just där länderna böjer av från varandra. Jag prövade mitt bästa ungerska ord igen: minden. ”Minden” betyder allt och det kan man verkligen förstå att det gör. Vi talade om glädje och sorg och Londi, min hundvän från ändlösheten, fick finnas i båda. Och så talade vi om drömmar och efter en stund blev vi alltmer sakliga på lustigt och ändå svävande sätt. Vi planerade en resa till Baranja, den mest ungerska av alla kroatiska provinser och vidare över gränsen (fast det där med gränser vet vi inte hur vi ska göra med i dessa tider) till Vojvodina. Gabriella föreslog Subotica/Szabadka och jag sa ”Dezső Kosztolányi” och vi log mot varandra som runt en gemensam hemlighet. Ni vet, det är han som har skrivit ”Lärkan” som ju utspelar sig i Subotica, som skildras som så härligt mördande tråkigt i romanen. Dit vill vi och till Novi Sad vid Donau. Den staden har vi hört mycket om…

Kommentera