Vi har vackra kvällar och nätter. Igår kväll satt jag några timmar med Paolo på Mali medo på Tkalčićeva och vände och vred på tillvaron, dess sardiska allvarstyngd, dess märkliga öppningar och slutna rum. Vi talade om sommaren som är här som ett stort skåp, om hur den ska bli, om plikter och glädjeämnen. Husen bakom oss stod vackra och himlens färg skruvades sakta ner från blåblått till svart.
Lova mig att du aldrig slutar skriva. ”Himlens färg skruvas sakta ner… ” man kan stå å dö för mindre. Kram!
Tack Göran! Jag skriver nog länge än, svårt att låta bli… Allt gott!