Igår var det San Valentino. Ja, jag säger det på italienska för det blev en nästan helt italiensk dag tillsammans med de italienska vännerna här. Stämningen är också lite speciell nu inför Danielas överhängande flytt tillbaka till Reggio. Banden tätnar för att ingenting är självklart längre. Daniela är ju själva hjärtpunkten i vårt lilla gäng. Och hur länge stannar Maria? Eller Duilio?
När jag gick mot mötesplatsen for vemodiga tankar genom mig och jag tyckte att husen vid Vlaška såg främmande ut. Fast egentligen inte på något dåligt sätt.
I alla fall åt vi glatt och gott på ”Purger”, en gedigen restaurang av traditionellt Zagrebsnitt. Daniela hade med sig primulor till alla och vi fick välja färger. Min är blodröd med en liten gul sol i mitten på varje blomma. Och så fick vi chokladbitar i rött glanspapper och vi kände oss som glada barn. Till maten drack vi ett rött slavonskt vin.
Dagen rullade fram långsam och bred och vi åt och drack och skrattade och pratade länge och så bestämde vi oss för att ta kaffet någon annanstans för att fördjupa Valentino-firandet. Vi gick till ett kafé, som jag inte minns namnet på, brukar inte gå dit. I alla fall ligger det mitt emot restaurang Boban. Även om vi var mätta beställde vi in både kremšnita, chokladkaka och maränger.
Duilio e Daniela
Och vi bestämde oss för att ses igen om några dagar för att se Duilio, il ballerino, dansa på stora teatern HNK, något ”lättsamt och karnevaleskt”. Och någon dag senare ska vi se en film om den store poeten Giacomo Leopardi på Kino Europa. Vi kommer att gå från klarhet till klarhet under den smala tid av gemensamt liv som återstår.