Vänner – avsked

När man lever ett sådant liv som jag, där vänkretsen till stor del består av människor som stannar en kort tid på den plats där jag just nu bor, blir avskeden många. Tidigt förra våren försvann Imelda härifrån och senast vi sågs var i Wien i april förra året. Det är ganska länge sedan och jag vet inte hur vi kommer att lyckas med vår vänskap. Och nu ska Daniela plötsligt flytta. Egentligen var planen att hon skulle stanna till juli, men nu har saker hänt i Reggio som kallar på henne och hon måste ge sig av till slutet av denna månad. Jag känner mig både omskakad och nedstämd; hon är en av mina allra närmaste vänner här och scener ur vårt gemensamma liv radas upp på min inre skärm. Jag ser oss i hennes arbetsrum på ”Fakulteten” drickande te och skrattande åt det trasiga fönstret, på gräsmattan utanför under den vackra årstiden, på Istituto Italiano, på Teatro Gavella, på Lisinski, på bio i Tuškanac, på restaurangerna Fotić, Tri točkice, Nishta och fiskrestaurangen i hörnet av Dolac, på Amélie med varm choklad, på Ivica i Marica, på Velvet, i Samobor, i Ljubljana, hemma hos henne, hemma hos mig, i Reggio hos hennes föräldrar till nyår 2011, ja, på tusen platser. Det var vi två som organiserade den första middagen för de utländska lektorerna, det var vi som ville och vågade så mycket, som skrattade så samstämt åt oss själva och våra drömmar och vårt allvar och vår dåliga kroatiska.

Igår kväll tog jag tvåans spårvagn, den linjen som under de här åren förbundit våra hem och bortom Glavni kolodvor grep mig vemodet och jag tänkte att längre kommer jag inte att åka i den riktningen på länge, mer än kanske en eller två gånger till: Botanički vrt, Vodnikova, Adžijina, Jagićeva.

De hållplatserna kommer snart att ligga utanför min vardagliga värld. Och när jag steg av vid Jagićeva, kände jag mig med ens lite hemlös samtidigt som jag tänkte på Danielas återkommande beskrivningar av hur jag skulle ha ”il passaggio a livello” (järnvägsövergången) som ett riktmärke innan jag svängde in på Klaićeva, hennes gata. Mitt lokalsinne alltid lika dåligt, hon alltid lika tålmodig.

I mörkret gick jag utmed gatan och fram till porten till nummer 27.

Men vi ska inte förlora varandra ur sikte. Jag är medveten om riskerna nu. Reggio ligger inte så långt bort och dessutom bor Alexandra i Bologna, så mitt centrum kan utan svårighet fösas ytterligare lite västerut. Det går det också. Och dessutom har jag ju Trieste på ett inte allför hemlighetsfullt sätt i bakfickan.