Mykola Ryabtjuk om Ukraina

Det cirkulerar, trots att det fruktansvärda putinska övervåldet i östra Ukraina nu borde nått de flesta, fortfarande en hel del märkliga spekulationer kring att Ukrainas nuvarande regeringen inte är oklanderlig (Vem av dessa klagade på brister hos Janukovitj-regeringen?). Av vilka länder kräver man annars något sådant? Och dessutom i en situation då landet håller på att invaderas?

Ukraina behöver vårt stöd för att kunna genomföra sitt val den 25 maj. Risken är stor att det inte går, att allting förvrids och förvrängs av den ryska propagandan eller hamnar under putins stövel. Landet behöver interantionellt stöd för att överleva.

Nyss fick jag höra att en av Ukrainas främsta författare, Mykola Ryabtjuk, som haft en framskjuten plats i den ukrainska kampen, ska ha bytt fot och börjat tala för en delning av Ukraina. Detta är inte sant, åtminstone var det inte sant den 5 mars detta år. Här är en artikel av honom från detta datum i New York Times. Först några utdrag och sedan en länk till hela artikeln.

Still, if the Kremlin is succeeding as an international spoiler, it is doing worse at strategic vision, prediction and calculation. With Ukraine, its apparatchiks succumb to their own propaganda and misunderstand important facts. For one, the Orange Revolution was not a Western plot. Nor were the Maidan protesters pogromchiks, extremists or neo-fascists, as the Kremlin has shamelessly tarred them. And linguistic heritage is not the same as political loyalty. The fact that nearly half of Ukraine’s people speak Russian as their primary language doesn’t necessarily make them any more loyal to Mr. Putin than English binds the Irish to the British crown.

.

In one 2012 survey more than 90 percent of respondents in the west and 70-plus percent in the east considered themselves “a patriot of Ukraine.” Even in Donetsk, in eastern Ukraine, only 2 percent rejected this description definitively. Another poll, conducted Feb. 8-18, found that virtually nobody in western Ukraine wanted Ukraine to unite with Russia, and in central Ukraine between 2 and 5 percent did. Moving east, the numbers rose only to 15 percent in the Kharkiv region; 24 percent in Luhansk and Odessa; 33 percent in Donetsk; and 41 percent in Crimea.

.

Crimea is perhaps the most complex case, because its Tatars are the only ethnic group truly native to the peninsula. Before 1783, they had a state. Then Russia seized the peninsula and subjugated them; in 1944, the Soviets deported them to Central Asia. It was 1989 before they could return — only to encounter neglect by the government and Russian chauvinism, racism and Islamophobia from the Russian-speaking majority. Their hopes for security and prosperity now point more to Kiev and the European Union than to Moscow.

.

These actions, alongside the polls, show that Ukrainians as a whole are not much divided over their territorial integrity.

So, Mr. Putin, spare them your help. They can help themselves without bloodshed, as they had done for more than 22 years of independence from Moscow.

Och här är en länk till artikeln i dess helhet.

Nu har det ju gått en och en halv månad sedan Ryabtjuk skrev detta och utvecklingen särskilt i östra Ukraina är skrämmande, mer skrämmande än Ryabtjuk velat tro, men den här utvecklingen har inte sina rötter i några delade meningar i den ukrainska befolkningen utan den beror helt på putinregimens brutala övergrepp.

2 tankar om “Mykola Ryabtjuk om Ukraina

  1. ”Vem av dessa klagade på brister hos Janukovitj-regeringen?” frågar du Bodil. Det är en ytterst relevant fråga, eftersom svaret på den skulle skilja hycklarna från de seriösa. En grundfråga som jag nästan aldrig ser diskuteras i Ukrainafrågan – lika lite som i tidigare situationer av den här karaktären – är skillnaden mellan hävdandet av ett nationellt oberoende – frihet om man så vill – å ena sidan och diskussionen om nationens inrikes politik. Det sistnämnda ankommer på nationens egna medborgare. I fri och öppen debatt, i fria val. Ingen, framför allt inte en supermakt, har någon som helst rätt att erövra territorium och terrorisera en nation utifrån argument som hämtas ur det angripa landets inrikes problem eller förhållande. Ryssland agerar gentemot Ukraina så som Sovjetunionen agerade gentemot Ungern, Tjeckoslovakien och Polen, eller gentemot Afghanistan för den delen. Putins politik hämtar inte bara näring utan också argument från den sovjetiska erans statskonst. Vid invasionen av Afghanistan sade man att man ville befria dess folk. Idag hör vi liknande argument. Varje ”befriare” brukar stupa på sin egen retorik och åka hem skadeskjuten och många miljarder fattigare. Under vår relativt korta levnadsbana har vi tillräckligt med avskräckande exempel på vad den imperiebyggande statskonsten leder till.Jag är också övertygad om att många människors lidande ingår i den kalkyl som imperiehärskarna arbetar utifrån. Vad är döden jämfört med ett imperium? Vad är Ukrainas nationella självständighet i jämförelse med det forna sovjetiska imperiets officiella glans?

    Det är, trots allt mörker som hänger över oss just nu, befriande att läsa dina texter i det här ämnet. Inte många lyckas hålla päronen borta från äppelkorgen. Du gör det. Tack för det Bodil!

Kommentarer avstängda.