Kråkan

Det är förmiddag och solen står redan högt. Londi och jag går i det gröna gräset under den blå himlen (inne i huvudet viskar formeln ”trava je zelena, nebo je plavo”). Då kommer det en kråka spankulerande in i mitt synfält, först lite tvekande och sedan med kraftfullare steg.

Jag riktar några ord till den och den stannar upp och ger ifrån sig ett vagt knorrljud och tittar lite frågande på mig med huvudet en aning sänkt.

På prov säger jag något mer, men nu tycker kråkan att jag är tråkig och promenerar lugnt och värdigt sin väg över det gröna.

Jag följer efter för att fånga en snygg profil mitt i steget.

Ungefär så här lever jag.

PS Pausträdet kommer att hålla paus några dagar.

3 tankar om “Kråkan

  1. När jag sjöng Mormors lilla kråka, fem år gammal, sjöng jag ”en slang kom hit, en slang kom dit”. Hon skulle ju ut att åka och jag trodde hon fått punktering.

Kommentera