Jag har ännu en gång snubblat in i en oerhörd dikt – av en ”tillfällighet”! Det är Gunnar Ekelöf som är diktens far och mor. Min världsbild skakas om och faller inte tillbaka på samma plats efter detta möte.
Varför sjunger du min fågel
Varför sjunger du min fågel när det ännu är så kallt?
Stiger trädets sav ända upp till dig, du blomma av toner
på den höga gren?
Du fyller en rymd med rolöshet omkring dig. Långt bort
och utanför din synvidd står den sjuka solnedgången med
sin frost
Morgondagen är i dag och nyss är nu och allt som finns
är här:
Hem i hemlöshet, ansvar i ansvarslöshet! Flyttfågel!
I dig lever mitt förflutna, i dig lever alla de
som har störtat över hav och brunnit upp i sol, i dig
det som varit väg och färd för människa och djur
och som försonar livet. Också stillheten är väg
när den är ett uppbrott i sig själv som denna kväll
Uppbrott är i boet, är det innersta av ägget, föds med oss
Därför sjunger du för mig fågel, därför känns den råa
kylan frisk
Locktoner, locktoner, o hunger som kan tillfredsställas blott
när i näbben du har fångat insekten av ingenting
som i varje ögonblick försvinner i den tomma luft ur Strountes 1955
