Ja, jag har visst snubblat in i ett slags Malmberg-period igen. Här har jag bara diktsamlingen Under månens fallande båge (1947) så det är den jag läser om och om igen. Den dikt som just nu sysselsätter mina tankar är ”Upprätte orme”. Redan titeln oroar och sätter föreställningar i gungning. Och hur kommer det sig att denna aviga skapelse får bära skönhetens krona? Och sanningens ära förkunnas av ljugande munnar. Vanärans hemliga mästarstämpel? I det här dystra templet får man springa hit och dit i gångarna fylld av ostillbar oro.
Upprätte ormen
Upprätte ormen
bär skönhetens krona.
Härligt ur avgrunden
strängarna tona.
Hymnen som sanningens ära förkunnar
sjunges i djupet
av ljugande munnar.
Osedd av ögon
fast mejslad i lönndom
för evigt för evigt –
vanärans hemliga
mästarstämpel
präglar den stenen som bär ett tempel.
Här kan jag inte ställa upp något annat tempel än Hefaisteion för där finns så mycket fördolt. Det är det hemlighetsfullaste templet.
